Jag har flyttat tillbaka till Lund efter nio år i exil. Jag strosar mot
Stortorget i förmiddagssolen och funderar på stadens själ. Härom dagen kom
ett välkomstbrev med rabattkuponger. Tandläkare, optiker och frisörer
lockade med erbjudanden. Och en teater i Malmö. Jag försökte intala mig att
det inte betydde något. Men när jag frågar folk om kulturhuvudstadsåret
ruskar de flesta på huvudet och himlar med ögonen. När jag frågar om kultur
pratar alla om Malmö. Eller Köpenhamn. Sedan läser jag programförklaringen
för Lund 2014 och blir helt förvirrad. Den jäser av självförtroende. Den
pratar om stadens etablerade scener och väl utbyggda nätverk. Om Lund har en
själ är den bipolär. Total hybris och självmordsrisk i en och samma kropp.
Det är den 25 augusti. Det är idag det avgörs. Juryn kommer på besök och en
sjudande kulturell aktivitet har utlovats av kulturhuvudstadsprojektet. Det
står en vitmålad man i svart kostym på Lilla Fiskaregatan. Hans ansikte är
illa sminkat och han gör ingenting, bara står där och glor. Han hör inte
till programmet, förstås. Men han hör till Lund. I vilken annan stad som
helst hade han åkt på en propp. Här ler folk vänligt och slänger ett mynt i
hatten. Det är högt i tak i Lund.
Det är lärdomsstaden och amatörkulturens förlovade paradis. De konstnärliga
uttrycken spretar åt alla håll. Kulturhuvudstadsprojektet har tagit fasta på
det när de presenterar sitt program.
På Stortorget bygger konstnärerna Jukka Värelä och Richard Dore en
cykelskulptur. Unga Danskompaniet dansar i vita svandräkter bakom Domkyrkan
och på Skissernas museum uruppförs ”The Sounds of Lund” av tonsättaren Kent
Olofsson. Det är dagens poetiska behållning.
Jag sitter på museets innergård och hör cykelgnissel blandas med studentsånger
och andra svårbestämda ljud. Lite senare dras jag med på sms-promenad med
performancegruppen Bildmaskinisterna från Lilla Teatern. En kvinna håller en
neurotisk monolog på en parkbänk på Clemenstorget, en annan, nästan naken,
vrider sig hysteriskt på gräsmattan utanför UB2. Till slut blir publiken
arresterad och beordrad att vandra på led tillbaka till teatern. Det är
kryptiskt, vilt, akademiskt och tänkvärt. Det händer liksom bara i Lund.
Ska vi bli Kulturhuvudstad? Ja! Uppdraget skulle ge den här stan det
självförtroende den saknar för att samla sina spretande kulturella krafter.
Man kan rynka på näsan åt amatörkultur. Man kan sucka och säga att allt
spännande händer i Malmö. Eller också kan man bestämma sig för att det ska
hända i Lund. Självförakt föder ingen kreativitet. Inte hybris heller. Vad
Lund behöver är lite handfast kbt-terapi blandat med självinsikt. Vi har
mycket men inte allt. Vi har ingen egen stadsteater, till exempel. Varför
inte det? Vi behöver både amatörer och proffs. Vi ska klara det. Ett steg i
taget. Sluta himla med ögonen!
Oline Stig, författare