Regissör, scenograf och ljusdesigner har lämnats friare tyglar än vanligt i
detta av rättighetsinnehavarna oftast hårt hållna verk. Resultatet blir en
nystiliserad form, präglad av ett potpurri av scenografiskt rörlig fantasi
med tjusig silhuettverkan och ljuseffekter med många rörliga lampor. (En
viktig sådan, den över dirigenten, gick sönder, vilket orsakade ett kort
avbrott i premiären.) Kostym och koreografi sluter lika effektivt upp i den
detaljrika, visuellt utmejslade föreställningen. Den avstår från de vanliga
samtidsmarkörerna, som Armanikostymer och chica ryggsäckar, samhällskritiken
fungerar ändå.
Vad som vunnits i mångfald kan bitvis förloras i tydlighet. Victor Hugos
tegelstensroman ”Samhällets olycksbarn” är svårgripbar med sitt myller av
händelser och reflexioner. Man följer brödtjuven Jean Valjean från
fängelsets och fabrikens misär till frånfället. En social kavalkad från topp
till botten: parodisk salong, en bordell som skulle glatt karikatyristen
Hogarth, en sjaskig krog (där profitörerna, de groteskt äckelkomiska
Marianne Mörck och Peter Harryson, opererar med slug cynism) över
barrikaderna till kloaken. Och ung kärlek därtill.
Kärlekens röda färg har också en annan nyans: den lyser i arga unga mäns
revolutionära glöd, tills de släcks, och efterlämnar ett sorgmod som höljs i
styckets vackraste melodier.
Sentimentalitet är ett måste i ”Les Misérables”, men dirigenten Mats Rondins
strikta tempon håller den på armlängds avstånd. Orkestern sitter i scenens
fond; man fruktar för dess välbefinnande när vridscenen går i gång och
eldkaskaderna blixtrar.
Men inget kanondunder i världen kan betvinga orkesterns fortissimo. Det är
möjligt, ja troligt, att ljudteknikerna är helt nöjda med ljudbilden, som
får musiken att låta som om den spelades i en cistern och förvandlar lyriska
sångstämmor till artificiellt patos. Det ska väl så vara. Men det finns
andra ideal.
Inte orättvist skördade den rutinerade Fred Johanson som polischefen starkast
applåder. Hans kompakta farlighet och uthålliga, svarta stämma bar alltid
igenom.
Dan Ekborg, motspelaren i det moraliska dramat, hade väl ännu inte fångat alla
aspekter på Jean Valjeans sångliga och sceniska personlighet, men med sin
utstrålning är han en kraft att räkna med.
Dessutom ståtar Malmö med ett komplett yngre garde av hög klass, t ex Karolina
Funke som Fantine, Philip Jalmelid som Marius, omsvärmad av Ida Högbergs
Eponine och omsider gift med Emmi Christenssons Cosette, samt Anders Gjønnes
som studentledaren Enjolras.
En uppsättning av ”Les Mis” är alltid ett lagarbete, och så är det helt klart
på Malmö opera.