Det finns konstnärer och författare som vi omedelbart
inordnar på ett visst sätt, som ter sig omöjliga att frigöra från en bestämd
tolkning eller förförståelse. Anders Zorn tillhör tveklöst denna skapande
skara.
Zorn nådde en närmast måttlös framgång i sin samtid och har älskats
omfångsrikt sedan dess. I vår egen tid renderar hans verk rekordsummor så
snart de dyker upp hos auktionshusen. Omfamnandet till trots, eller möjligen
just på grund av detta, inordnas Zorn inte sällan som en ointressant och
nattstånden konstnär.
Det må vara hänt att Zorn, särskilt under slutet av sin karriär, väl
slentrianmässigt målade hembygden kring Mora och nakna kvinnor vid vatten.
Att dessa motiv samtidigt stod i samklang med det sätt på vilken landskapet
och kroppen nationaliserades kring det förra sekelskiftet har fått Zorn att
framstå som ett grällt svensknationellt signalljus. Likväl är det orättvist
att reducera hans konstnärskap till detta, eller rumlandet i Gunnar
Hellströms filmatisering för den delen.
I så måtto har den nyss invigda stora retrospektiva
Zornutställningen på Museum Behnhaus Drägerhaus i Lübeck något befriande
över sig. I dagens Tyskland är Zorn obekant för den breda publiken och kan
presenteras utan hänsyn till den begränsande barlast som stora och låsta
förväntningar lätt utgör. Även om en betydande del av de utställda verken är
inlånade från Zornmuseet i Mora framträder faktiskt Zorn i ett annat ljus än
det sedvanligt svenska.
För denna välkomna komplexitet måste konsthistorikern Anna-Carola Krausse, som
kuraterat utställningen, prisas. Redan hennes luftiga och mjukt belysta
hängning frambringar en lågmäldhet i bjärt kontrast till det bombastiska
sätt som Zorn brukar behandlas på. Att verken ordnats tematiskt och
tekniskt, istället för biografiskt, bidrar likaså till möjligheten att se
Zorn från sidan.
Visst finns de breda badbakarna där, men företrädesvis som en del
av något större; som en förevisning av målarens förmåga att fånga rörelse,
stillhet och vattnets materialitet. Det är därför följdriktigt att Zorns
mästerliga akvareller från hamnen i Hamburg får en framträdande plats i
utställningen, samtidigt som man lägger sig vinn om att framhäva Zorn som
porträttmålare och etsare.
Den utmärkta utställningen i Lübeck erbjuder en möjlighet att upptäcka Anders
Zorn på nytt, påminner om hur lätt vi och kulturen fjättras av
nationalismens bojor, men förmedlar framför allt en hoppingivande insikt om
att frigörelsen är möjlig.