Madeleine Halbauer, arton år, står i incheckningen på Kastrup. Det mörka håret
i svans, jympaskor, träningskläder. Fötterna i antydd första position, de
lever sitt eget liv och ställer sig så när hon köar eller bara väntar på
något.
Glasögonen har glidit fram på näsan, hennes väska är gigantisk.
– Mamma körde mig till Centralen.
I våras tog hon studenten på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Högsta
betyg i alla ämnen inklusive matte. En tidigare plan var att bli läkare. Det
kan komma senare, efter dansen.
– Läkare utan gränser, tänkte jag. Det är så många som behöver hjälp i välden.
Nu bor hon i London och går på prestigeskolan ENBS, English National Ballet
School.
Det är ett bonusår, för Madeleine är färdigutbildad, redo för ett yrkesliv på
scenen i ett danskompani någonstans i världen.
I den mån en dansös blir färdig. Det instrument som är kroppen måste alltid
vara välstämt. Annars blir det ingen klang.
– Jag tänker ta tillvara på det här året och njuta av möjligheten, se varje
dag som något fantastiskt, säger hon.
Hakan skjuter fram och ansiktet blir allvarligt, ögonen ler. Att dansa
klassisk balett är ett råslit.
De smala, starka muskler och den extremt uppdrivna böjlighet som krävs, är
resultatet av många timmars arbete varje dag, sex dagar i veckan.
– Jag började med barndans när jag var två och ett halvt. Sen fortsatte jag i
barnbalett och på Svenska Balettskolan, alltså grundskolan.
Det gav henne träning till och med årskurs nio med dans omkring 12 timmar i
veckan.
– Det var ändå mest som hobby, för att det var roligt, det fanns så mycket
annat som var kul.
Hästar. Till exempel.
– Jag red i fem år ungefär.
Men hon sökte till Kungliga Svenska Balettskolan efter nian i Malmö, utbildad
av läraren Margaret Mercier, tidigare premiärdansös vid Royal Ballet.
– Och när jag kom in, jag blev så glad att det inte var vettigt. Då blev
dansen en verklig passion.
I intagningskraven från Kungliga Svenska Balettskolan står att eleven ska ha
ordentligt med förberedande utbildning för att ha en chans på den klassiska
linjen. Det hade Maldeleine.
I Stockholm började ett annat liv som var vuxet och självständigt och
samtidigt osäkert och ungt. Som det kan vara när man är femton år och elev
på en främmande plats där man inte har släkt eller vänner. Madeleine bodde
inackorderad hos en äldre dam i Enskede och skulle klara allt själv. Vanliga
läxor, hård träning, mat, tvätt, kläder, pengar.
Hur var det då?
– Spännande, men när mörkert och vintern kom längtade jag hem och kände mig
ensam.
Bara för att man vet vad man gör och brinner för det, är det inte enkelt.
Föräldrarna kom och hälsade på regelbundet var tredje vecka. Och på loven åkte
hon hem och träffade kompisarna.
Nya vänner fanns på skolan. Katarina ”Kattis” Nordin till exempel, som hon nu
delar lägenhet med i London. Kattis går på den andra stora balettskolan:
Central.
Det sista man har lust med efter en arbetsdag på elva timmar är att ställa sig
och fixa käk. Det blir lätt bara pasta och makrill och Madeleine fick inte i
sig det hon behövde.
Men skolan höll järnkoll. Madeleine fick stränga tillsägelser att äta mer och
bättre. Och det gjorde hon. Det är viktigt att äta rätt när man tränar hårt
och kroppen fortfarande växer.
Hennes stapelföda, nödlösning, snabbkick, energipåfyllning är:
– Bananer. Jag älskar bananer! När jag tog studenten utsågs jag till klassens
bruna banan. Också något att bli utnämnd till. Jag fattar inte att så många
tycks klara sig på chips och läsk, det ser jag på ENBS.
Och vad är det sista hon klämmer i sig innan hon ska flyga till London efter
höstlovet? Just det. En banan.
Hon är en av de sista att gå ombord.
– Jag är en sista-minuten-person.
Hon somnar så fort hon satt sig i flygfåtöljen. Och vaknar som på beställning
strax innan planet går ner på Stansted.
– Mmm, vad är klockan? Jag sover alltid när jag flyger.
Nu ska hon hem och förbereda sig för måndag och skolan. Lämna tvätt på
tvättomaten, handla mat, greja lite.
Varför är dansen så viktig?
– Det är en del av mig, av min person. Även om man offrar mycket så får man ut
en massa saker när man dansar.
Vad är det som får stryka på foten?
– Fritid. Det har jag inte så mycket av.
Klart att det inte bara handlar om att få ut sina känslor.
– Dans är konst. Det är ett redskap eller vad jag ska säga, man får utlopp,
men också möjlighet att uttrycka sig i en roll.
Hon överväger en stund.
– Så här. Jag såg en dansare i en föreställning. Han var absolut perfekt.
Tekniskt superbra. Men han berörde mig inte alls.
– Har du sett Batsheva Dancecompany? Åh, de är grymma. Vi såg dem med skolan.
Sjukt bra. Det är det som också är så bra med skolan. Vi får chansen att se
så många olika föreställningar. Batsheva är ju modern dans. Men vilken!
Och Madeleine, vad vill hon? Beröra. Mer än något annat. Det är det hon vigt
sitt liv åt.
– Jag längtar efter att få berätta en historia genom dansen, älskar narrativa
baletter. Men balett är också så vackert, så underbart att titta på.n