LUND. Hon vill ge mer teater till Lunds barn. Till alla Lunds barn.
– Vi lever i ett delat samhälle där kultur är en ekonomisk fråga, säger Teater
Sagohusets konstnärliga ledare Margareta Larson.
Margareta Larson slår sig ner på en av bänkarna mittemot Teater Sagohusets
scen. Hit in har eftermiddagssolen svårt att nå.
– Det finns många extraordinära teatrar för vuxna. Men barn är ju också värda
att se teater i vackra lokaler, säger hon.
Hon återkommer hela tiden till barnen. Och att alla barn borde få växa upp med
kultur, men att det inte är så det ser ut idag.
– Tjänar man 250 000 i månaden är åttio kronor för en biljett till teatern
ingenting. Men tjänar man 14 000 i månaden, då är det mycket pengar, säger
hon.
Uppdelningen blir extra tydlig på söndagar, hävdar hon. Det är då Teater
Sagohuset spelar sina föreställningar för allmänheten.
– Då är det mest far- och morföräldrar som kommer hit med sina barnbarn. Och
de allra flesta är akademikerbarn, säger hon och tänker tillbaka på sin egen
uppväxt i Lund.
Familjen flyttade hit när hon var tio. Föräldrarna var kopplade till
Universitetet och hon blev bjuden på akademiska föreningens
julgransplundring.
– Jag minns att jag blev så förvånad över att inte alla mina klasskompisar var
där. Jag trodde ju att alla var bjudna.
Genom att bjuda in skolor och förskolor försöker Teater Sagohuset nå ut till
dem som inte kommer till teatern på söndagarna. Men Margareta Larson vill nå
ännu fler barn.
För det krävs ekonomisk hjälp från Lunds kommun. Pengar som hon länge kämpat
för. 2004, när hon fick Lunds kulturpris, uttalade hon sig i Sydsvenskan:
"Jag blev riktigt paff och det kändes lite dubbelt att få kulturpris
samtidigt som man vet att kommunen inte riktigt vill befatta sig med
barnkultur så länge det är förenat med kostnader".
Margareta Larson reser sig upp från bänken och visar upp lokalerna där teatern
hållit till sedan 1986. Scenrummet är anpassat för barn, även om man också
vänder sig till en vuxen publik. Till exempel är innerväggarna inte svarta
vilket egentligen hade varit optimalt vid ljussättning. Ett mörkt rum kan
verka skrämmande när man är liten och därför har träväggarna i stället
laserats med tre olika färger som tillsammans bildar en snäll grågrön nyans.
– När man turnerar kan man hamna på de mest märkliga platser. Vi har spelat i
skyddsrum, i kyrkliga syföreningens sammanträdesrum och i massor av
gymnastiksalar med osvikliga doftminnen, säger Margareta Larson.
Hon säger att vuxna kan tänka bort rummet och koncentrera sig på det som
händer på scenen. Men för ett barn är allting lika viktigt. Föreställningen
är bara en del i äventyret. Spelar man i ett skyddsrum och det sitter en
stor ratt på dörren så skapar det frågor.
Förutom att nå ut till fler barn, har Margareta Larson två önskemål som hon
hoppas att ett kulturhuvudstadsår kan hjälpa till att uppfylla. Det ena
önskemålet är en bättre dialog mellan kulturutövarna och Lunds tjänstemän
och politiker.
– Vi spelar fler än hundra föreställningar om året. Trots det var den förra
kulturchefen Stefan Sköld bara här en enda gång. Många tjänstemän vet inte
vad vi gör. Detta trots att vi finns i samma stad. Det är ju inte ens några
avstånd, säger Margareta Larson och pekar bortåt Stortorget.
Det andra önskemålet är fler lokaler. Till exempel skulle hon vilja se en ny
teater i Lund. Och hon vet precis vart hon vill att den ska ligga.
– Min dröm är att riva Domushuset på Mårtenstorget och bygga en ny teater där,
med en lite mer spännande fasad, säger hon och fortsätter.
– Men det är väl ingen som vill riva Domus.