Det är sent 60-tal i Lund. Gunnar Källén, professor i teoretisk fysik, har
hyrt ett enmotorigt plan för att flyga till ett fysikermöte i Schweiz. Med
sig på resan har han sin fru Gunnel och hennes väninna.
Det som ska bli en trevlig helgutflykt slutar i tragedi. Mager
bränsleblandning leder till motorhaveri. Gunnar Källén försöker nödlanda men
planet fastnar i trädtopparna och störtar till marken. Fadern dör medan de
två kvinnorna klarar sig undan med lindriga skador.
– Far lossade på säkerhetsbältet för att se bättre innan han påbörjade
nödlandningen, berättar Kristina Källén.
I ett slag blir modern ensamstående med ansvar för de fyra barnen: tio, tolv,
tretton och fjorton år gamla.
Vad syskonen inte vet är att modern, 39 år gammal, är svårt sjuk i
bröstcancer. Ett halvår senare dör hon. Läkare har i samråd med anhöriga
bestämt att varken modern eller de fyra barnen ska få veta hur allvarlig
sjukdomen är. Allt för att inte oroa i onödan.
– Det är slående hur de med dagens mått mätt misshandlade min mor både
medicinskt och psykosocialt, säger Kristina Källén, som själv är överläkare
i neurologi vid universitetssjukhuset i Lund.
I den nyutkomna boken ”Livsögonblicket – en kvinnohistoria” skildrar hon den
kaotiska tiden efter föräldrarnas död. Boken, som är en familjekrönika,
handlar om hur det är att vara tonåring och plötsligt förlora tryggheten i
familjen. Det är också en berättelse om bröstcancer som beskriver kontrasten
mellan dagens sjukvård och omhändertagandet av en kvinna med bröstcancer på
60-talet.
– Den stora skillnaden idag är att vi har så många kringresurser. Även den
psykosociala vården har utvecklats enormt. Då fokuserade man bara på den
medicinska handläggningen, säger Kristina Källén.
Tystnaden kring moderns sjukdom och död är ett centralt tema i boken. Varken
lärare, vänner eller släktingar pratar ordentligt med de fyra syskonen om
det som hände.
– Det var tidsandan, man ville inte uppröra svåra känslor i onödan. När ingen
pratade med oss, så pratade inte heller vi syskon med varandra, säger
Kristina Källén.
Först fyrtio år senare börjar Kristina Källén reflektera över moderns sjukdom
och tiden där efter. När ytterligare två kvinnliga släktingar avlider i
bröstcancer vill ett kusinbarn göra en ärftlighetsutredning.
Kristina Källén begär då ut moderns sjukjournal. I sex sidor korta
anteckningar kan hon följa moderns kamp mot cancern. Allt handlar om det
medicinska. Inte ett ord om hur modern mådde psykiskt eller hur hon
funderade kring sin sjukdom och situationen för barnen. Efter makens
bortgång konstaterar läkaren kort: ”Patienten är starkt spänd”.
– Jag var bara tvungen att skriva när jag fick journalen i min hand. Den gav
mig så mycket tankar om vad som hänt. Journalen var också en extrem kontrast
till min egen vardag som läkare och journalskrivning idag, säger Kristina
Källén.
Försiktigt börjar hon ventilera föräldrarnas död med sina syskon som nu alla
är i medelåldern. Vad mindes de från barndomen? Varför fick de ingenting
veta? Varför var det ingen som pratade med dem?
Efter föräldrarnas död flyttade syskonen in hos farbrodern, hans fru och deras
fyra tonårsbarn som också bodde i Lund. Där fick de husrum, mat, kläder och
vuxna som såg till att de skötte skolan och kom hem i tid.
Samtidigt kände sig Kristina och syskonen ofta oönskade, i vägen och till
besvär. Släktingarna gjorde stora uppoffringar för att ta sig an de fyra
fosterbarnen. Trots att ingen sade något, kände barnen tydligt att det
kostade på.
– Idag kan jag skilja mellan förnuft och känsla. Jag förstår att det var svårt
för omgivningen att konfronteras med oss, en fyrklöver av egensinniga och
viljestarka ungdomar. Men pratar vi om känslor är det en annan sak. Då
känner jag fortfarande som barnet: förlusten, tillkortakommandena och sorgen
över att inte längre vara ovillkorligt älskad.
Syskonen utarbetade olika strategier för att hitta sin plats i tillvaron. Alla
jobbade hårt var och en för sig. Syskongemenskapen var inte särskilt stor.
– Då gällde det bara att överleva. Vi ville bara ha så vanliga tonårsliv som
möjligt, säger Kristina Källén.
Utåt sett ser de ut att ha lyckats väl. Idag har alla egna familjer och
framstående karriärer som läkare, forskare och egenföretagare.
– Kanske var det så att vi ändå fick vad vi behövde. Vi hade släktingar som
tog ansvar efter bästa förmåga och vi fick leva kvar i vår miljö i Lund där
våra kompisar fanns.
Relationen med syskonen har fördjupats efter att Kristina Källén började gräva
i familjehistorien. Under skrivprocessen har alla bidragit med minnesbilder
som ibland starkt skiljer sig åt.
På frågan vad hon hade önskat av vuxenvärlden efter föräldrarnas död säger
Kristina att hon hade velat få en inbjudan till samtal. Och en möjlighet att
tacka nej. För samtal om sjukdom och död är svårt. Hon har själv haft svårt
att prata om familjetragedin med sina egna barn.
– När ska man ta upp sådant här? Jag ville inte belasta dem med alla
tråkigheterna när de var små. Att berätta en långdragen och svår historia
för sina barn kräver upprepade samtal under lång tid. Jag tror att det
kanske hör vuxenlivet till, säger Kristina Källén.
Lundabor som växte upp under 60-talet minns de åtta kusinerna som bodde
tillsammans i storfamiljen. Det händer att skolkamrater från förr undrar
”hur var det egentligen?”.
– Det är väldigt svårt att berätta om man inte har väldigt gott om tid, säger
Kristina Källén.
Men nu finns boken. Den ska både ge en röst åt tonåringen som ingen ville
prata med och reflektera kring det som rör oss alla, men som är så svårt att
närma sig.
– Boken är inte skriven för att göra upp med mitt förflutna, då hade jag
kunnat skriva ett personligt dokument som bara min familj hade fått läsa.
Jag väljer att publicera för att det finns en aktualitet i det här med
tystnaden och det svåra samtalet. Jag hoppas att boken visar att svåra
trauman under tonårstiden trots allt går att hantera.