– Allt gick fel redan från början, säger Ulf Andersson och tittar ner i
pappren från sjukhuset.
– Det fanns så många tillfällen där man hade kunnat bryta förloppet, säger
Sabrina Andersson.
De sitter hemma vid köksbordet och berättar. Kevins barnstol står kvar vid
bordsänden och deras blickar söker honom fortfarande där med jämna
mellanrum.
Kevin hade haft hög feber och vattenkoppor i tre dagar när Sabrina tog honom
till vårdcentralen. Trots hans smärtor och en svullnad vid bröstet fick de
rådet att gå hem och vila.
Dagen efter hade Kevin slutat skrika av smärta. Han bara sov. Den kvällen tog
de honom till vårdcentralen på nytt och en ny läkare insåg att Kevin snabbt
måste till sjukhus. De fick en remiss och körde direkt. Några minuter senare
sprang Sabrina in på barnakuten med Kevin i famnen.
– Men när vi kom dit var det totalstopp. Vi blev bortkörda av en sköterska som
sa till oss att sitta längre bort i en korridor eftersom Kevin hade
vattenkoppor, säger Ulf Andersson.
Sedan fick de besked att de skulle till infektionskliniken.
– Vi sa att en läkare måste göra en bedömning, men fick bara en lapp av
sjuksköterskan som det stod en trea på. Det var det rummet vi skulle gå till
sa hon. Sedan vände hon och lämnade oss, säger Sabrina Andersson.
De letade sig till infektionskliniken och väntade i det anvisade rummet. En
sköterska sa till dem att infektionskliniken inte skulle ha något
extraarbete med dem eftersom Kevin var barnakutens ansvar.
– Kevin hade ont överallt och ryckte och vred sig av plågor. Vi tänkte att vi
inte kunde sitta och vänta. Det var helt tomt på avdelningen, säger Ulf
Andersson.
När Ulf gick för att leta efter hjälp blev han utskälld av den första
sköterska han mötte. Han skulle hålla sig på rummet.
– Efter en timme fick vi träffa en läkare som tyckte att vi skulle åka hem med
antibiotika som Kevin kunde dricka. Det sa han utan att ha gjort en
ordentlig undersökning. Vi sa att Kevin slutat dricka, men läkaren sa att
han skulle bli bra dagen därpå. Efter ytterligare en stund kom samma läkare
och sa att han ändrat sig och att vi skulle få stanna.
Men inget hände, mer än att de fick vänta på nytt.
– Jag jagade personalen och frågade när Kevin skulle få dropp och antibiotika,
och när han skulle få komma till ett rum på barnkliniken.
Strax innan klockan ett på natten fick de plats på barnkliniken. Eftersom
Kevin hade vattenkoppor tvingades de ut i kylan. De fick inte gå i kulverten
och de fick ingen ambulans.
– Jag höll Kevin på ena armen och i den andra höll jag påsen med dropp. Jag
fick gå ut i minusgrader med ett döende barn. Det är omänskligt, säger
Sabrina Andersson.
På avdelning 61 fick Kevin antibiotika. Det hade nu gått sex timmar sedan
familjen kom till sjukhuset.
Under natten blev han ännu sämre.
– Jag frågade varför han inte blev bättre och när antibiotikan skulle hjälpa.
Sköterskan som kom var trött och irriterad och sa att Kevin bara hade klåda.
Ingen läkare visade sig, säger Sabrina Andersson.
Natten gick och utom sig av oro hoppades familjen fortfarande på hjälp.
– På morgonen jagade jag runt efter läkare för Kevins andning hade blivit
snabb. En sköterska sa att det inte var några problem och att vi fick vänta
till ronden, säger Ulf Andersson.
Så kom ronden, och med den ett besked om att de skulle vänta till
eftermiddagen.
– "Ni kan inte bara gå vidare. Vi behöver ju hjälp nu", sa jag. Men de bara
försvann utan besked.
Sedan kom sköterskor och tog prover.
– De tog om blodproverna igen och igen. Kevin var så blek och kall. Blodet kom
inte fram.
Sabrina baddade hans panna.
– Till slut tog Kevin bort syrgasmasken och tittade in i mina ögon. Han sa
"mamma, sova", säger Sabrina Andersson.
Vid det laget hade det gått 20 timmar sedan familjen kom till sjukhuset.
Mot slutet var det fullt av vårdpersonal i rummet men intensivvården kom för
sent. Kevin dog i en hastig cirkulationskollaps till följd av
blodförgiftning klockan 14.48 den 9 mars.