Nervositeten var påtaglig bland Lunds toppar för tre år sedan. Det märktes
bland annat på en presskonferens som var nära att spåra ur, i kommentarerna
från politikerna och på de vakter som bevakade Rådhuset.
Bostadsbristen och bostadspolitiken, eller bristen på bostadspolitik, har
varit en het potatis i Lund under många år. Man kan därför ställa sig frågan
varför det blev sådant tryck i frågan just 2008?
Ett givet svar är inspirationen från ockupationerna i Köpenhamn och Göteborg
samt de sociala forum som har arrangerats i Malmö och Lund. Men också de
många unga vuxna Lundabornas känsla av att kommunen och övriga
etablissemanget svikit dem.
De ser hur det byggs nya vräkiga bostäder, men de har inte råd att bo i dem.
De vet att det flyttas från lägenheter, men de har liten chans att få dem
eftersom de ofta förmedlas på inofficiella vägar.
De vet att det finns små och billiga bostäder, men de är bara för studenter.
Och en studentbostad är ändå ingen permanentbostad eftersom boendet är
villkorat med studierna.
Den som inte studerar, har kontakter eller är förmögen är i praktiken hänvisad
till osäkra andra- eller tredjehandsboenden och LKF:s bostadskö. Det är en
kö med regler som gör att den ouppmärksamme obönhörligen slängs ut. Och
kötiden på tre år till en etta kan för en otålig ung föräldratrött Lundabo
kännas ungefär som trehundra år.
Till en början hade ockupanterna starkt stöd bland Lundaborna. Men i takt med
att ockupationerna blev våldsammare minskade sympatierna. Och metoderna blev
allt tveksammare moraliskt. Man gick till personangrepp mot politikerna i
samband med ockupationen av Romano Trajo, som dessutom leddes av en ockupant
som senare dömdes till rättspsykiatrisk vård.
Och reaktionerna från etablissemanget hårdnade i takt med att ockupationerna
intensifierades. Smålands nation var nära att bli av med sitt
alkoholtillstånd eftersom nationsombudet samarbetade med ockupanterna och
lånade ut lokaler till dem. Vänsterpartiet vände ockupanterna ryggen och
polisens strategi att slänga ut ockupanterna så fort som möjligt tog till
slut knäcken på rörelsen. Om man inte har ett ockuperat hus som scen för att
föra ut sitt budskap är det svårt att få folk att lyssna.
Även om ockupationerna inledningsvis var en massmedial och
revolutionsromantisk framgång satte de inte fart på byggandet av
hyresrätter. Det byggs till och med färre hyresrätter än tidigare.
Ockupationerna blev en pyrrhusseger.