Lunds kulturnoja ett fall för Freud

Staden Lund har problem. Identitetsproblem. Hela tätorten har blivit osäker på sig själv, ångesten bubblar upp då och då, okontrollerat, och måste nu hanteras på något sätt.

Som lite konservativ och trögrörlig stad, med djup motvilja mot nymodigheter och snabba förändringar, har Lund valt att gå i terapi – klassisk psykodynamisk metod.

Men förnekelsen är djup.

– Ja, jag behöver ju egentligen inte gå hit. Malmö däremot är ju en stad med stora, stora problem. Kriminalitet, segregation, säger Lund.

Analytikern låter sig inte fintas.

– Nu var det ju dig det skulle handla om, Lund.

– Ja, jag är ju en fantastisk stad i grund och botten. Tusen år gammal. Världsledande forskning, bra skolor, en härlig stämning. Allt är bra, faktiskt. Jättebra.

– Mm. Men när du ringde hit till kliniken i förra veckan nämnde du något som bekymrade dig, något du ville tala om. Visst var det så?

– Njae, vad skulle det vara? Jag kan inte komma på något. Menar du bussarna?

– Kulturlivet, tror jag visst det var. Du ville prata om ditt kulturliv, sa du.

Här börjar Lund andas snabbare. Staden knyter händerna i ett krampaktigt grepp. Knogarna vitnar.

I ansiktet har ett stelt leende fastnat.

– Hallå, Lund – är du där, frågar analytikern efter några minuter.

Staden börjar gunga fram och tillbaka på divanen, omfamnande sig själv med båda armarna.

– Det var ju så bra, det var ju så bra, då för trettio år sen, allt var bra då ... då hade jag kultur, säger Lund mycket tyst med tårar i ögonen. Idag vet jag inte, det känns så tomt sedan Pange slutade på Mejeriet och Anders Tornberg Gallery stängde.

Analytikern lutar sig framåt.

– När du säger ordet kultur, hur känns det då inom dig?

– Alltså, jag vet att jag har ett kulturliv. Eller hade. Jag har det, men ändå inte. Jag känner mig så liten och rädd. Och gammal. Som om Malmö är så mycket bättre än jag. Jag är bara den Lilla Teatern. Alltså jag älskar Malmö. Samtidigt vill jag döda Malmö. Är det normalt?

– Jahadå, det är normalt. Många människor drömmer om att döda Malmö. Förresten: Sist du var här berättade du om en dröm du haft. Har den återkommit?

Lund hulkar nu ljudligt, tar en ny pappersnäsduk från lådan bredvid divanen.

– Varje natt. Varenda jävla natt.

– Och vad drömmer du? Orkar du beskriva din dröm?

– Ja, det har jag ju redan gjort så många gånger ... men, okej. Jag drömmer hur jag står på Mårtenstorget och blickar upp mot ett enormt torn. Massor av människor går ut och in ur tornet, det strålar ljus från alla fönster och det hörs musik och skratt. Över entrén sitter en enorm skylt med texten ”Lunds kulturhus”.

–  Vad händer sen? Tar drömmen slut när du sett skylten?

– Jag brukar vakna, skrikande och uppjagad. Sen kommer förstås ångesten när jag inser att drömsynen aldrig kommer att bli verklig.

Analytikern tar ett djupt andetag.

– Minns du hur det var när du började gå till mig? Första två åren pratade du nästan bara om Studentsångarna, om filosoficirkeln, om spex du sett och om Lunds kammarmusiksällskap, om Sten Broman. Vi har kommit en bit sen dess, eller hur? Jag tycker det är modigt att du vågar berätta om din dröm om ett kulturhus.

Lund nickar, lite gladare nu.

– Jag vet att jag har komplex för mitt kulturliv. Det kommer jag nog alltid att ha. Men jag kanske kan vara okej ändå?