Hur vitt och brett ska man kasta skulden?

Vad ska man säga om slavhandelsskandalen på Hallands? Kanske att med entusiaster som dessa fyra puckon behöver studentlivet i Lund inga fiender. Det tar kål på sig självt.

Eller så kan man fundera över hur riktigt det är att, som många gör, hålla alla nationer och alla studentsammanhang ansvariga för en hoper idioters tilltag. Det var väl inte Hallands nation som gett order om att de fyra skulle klä ut sig till en vandrande slavmarknad?

Tilltaget var tveklöst både kränkande och olämpligt. Men hur vitt och brett ska man kasta skulden?

Universitetsledningen såg sig kallad att gå ut och proklamera sin nolltolerans mot rasism på Universitetet. Vilket ju var bra, särskilt för dem som kanske misstänkt att Universitetet gillar rasism.

Nu fick de svar på tal från ledningen för ett Universitet som – likt så många andra institutioner i samhället – är grundligt sorterat utifrån både etnicitet och kön och som väl inte tidigare slagit rekord i integrationsfrämjande arbete.

Vad man alla gånger kan säga är att tilltaget visar på en obehaglig aningslöshet. Att de som sminkade upp sig självklart utgick från att det inte skulle finnas några svarta personer på djungelfesten.

De utgick också från att deras lilla maskerad skulle gå hem där, bland likar, i en miljö där alla skulle fatta att hela slavspektaklet bara var på skoj, liksom.

Vad de fyra unga männen inte heller begrep är vilken extremt stark symbol för rasism det vita ansiktet sminkat till svart utgör. Det är inte bara att ”klä ut sig”. Det är mer än så.

I över ett sekel tillhörde ”blackface” de mest populära inslagen i amerikansk och brittisk showbusiness. Vita aktörer målade ansiktet med skokräm eller bränd kork och fick den vita publiken att skratta gott åt skämt om darkies och coons.

Det var rasism som underhållning, möjlig endast i ett djupt rasistiskt samhälle. Genren var också ett effektivt redskap för att befästa och förstärka stereotyper om ras. En parallell finns i det extremt laddade ordet boy – också det en gammal kod som signalerar svarta mäns underordning.

Men åter till Lund. Här har avståndstagandena – med rätta – duggat tätt i veckan. Om de förändrar något kan man förstås fråga sig. Vill Universitetet eller kuratorskollegiet verkligen arbeta med mångfald och värderingar krävs nog mer än pressmeddelanden.

På bara något år har vi haft flera infekterade debatter berört olika former av diskriminering i Universitets-Lund. Det har gällt frånvaron av kvinnlig karnevalsgeneral, genuscertifiering av kurser, enkönade spexensembler och nu bruket av blackface i studentvärlden. I vart och ett av fallen har det varit gott om röster som velat bagatellisera diskrimineringen.

Hela situationen visar med all tydlighet hur ovana och yrvakna många av oss är, när det gäller relationer till folk som inte ser ut som vi själva.

Ackompanjerade av skratt och sång tar vi oss rätten att kränka lite grann. Och begär sen att de som sårats ska ta det med en klackspark.