Kvinnor på nya jobb i lönetopp

Tre av de fyra högst betalda i Lunds kommun är kvinnor. Är detta en slump eller medvetet? Både och.

Efter den senaste rekryteringen, kommundirektören Anette Henriksson, som blir den näst högst betalda, förklarade kommunalrådet Mats Helmfrid (M) hur rekryteringsgruppen tänkte:

”Vi sa aldrig att det måste vara en kvinna på posten, men vi hade sagt att det gärna fick bli en kvinna.”

Noterbart är också Anette Henriksson fick jobbet i konkurrens med en annan kvinna.

En avgörande förklaring till att vi finner två kvinnor i lönetoppen är att de är nyrekryterade till sina poster, det är nästintill det enda sättet för en löntagare att rejält höja sin lön.

Däremot kan man höja lite på ögonbrynen över Lunds kommuns policy sedan ett par år tillbaka att höja alla förvaltningschefers löner mer än kommungenomsnittet. Okej, det skiljer bara 0,58 procentenheter mellan genomsnittet 2,15 procent och chefernas 2,73 procent, men i kronor räknat blir skillnaden stor mellan gräsrötternas och topparnas löneökningar.

Och politikerna då. Ingen annan yrkesgrupp och deras löner samt ar­voden är ju så tacksamma att gnälla på. Men allting handlar om vilken utgångspunkt man har.

Jämför man politikernas löner och medföljande makt med en personlig assistents lön och inflytande, så är det klart att det kan sticka i ögonen på vanliga kommunanställda. Men om man jämför politikernas löner och ansvar med vissa chefers inom näringslivet, så är politikerna underbetalda.

Göran Brinck (M) körde ett klassiskt förhandlingstrick när han fick upp politikerlönerna 2010: han drog till med ett hutlöst belopp (en ökning på 25-43 procent), höll sedan masken och fick köparen/omgivningen/väljarna att vänja sig vid nivån och sedan framstod slutbudet (10–24 procent) som skäligt. När jag i förra veckan intervjuade Göran Brinck om utspelet skrockade han belåtet. Jag förstår honom. Tricket gick verkligen hem.