Forskare efterlyser tryggare stadsmiljöer

LUND. – Det begränsar deras liv och rörelsefrihet. Våra stadsmiljöer måste byggas mycket mer på kvinnors villkor i framtiden, säger genusgeografen Birgitta Andersson.

Birgitta Andersson forskar kring kvinnors rädsla för hot och våld i stadsmiljöer. Om hur kvinnor utvecklar en tyst kunskap om var och hur de vågar röra sig i staden efter mörkrets inbrott. Om hur ”rädslans rytmer” skapas när kvinnorna undviker parker, gångtunnlar, hissar, kulvertar, parkeringshus, cykel- och gångvägar utan insyn. Styr bort från folktomma innerstadsmiljöer, rivningskvarter, nerklottrad och förfallen slum. Tar sällskap med någon, går inte ensamma.

– Jag har hittills aldrig träffat en kvinna som inte är medveten om det här. Många ser det inte som rädsla utan är i stället skitförbannade för att de inte kan röra sig som de vill, säger Birgitta Andersson som är forskarstuderande på institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi.

Birgitta Andersson, genusgeograf. Foto: David Frederiksen

Hennes utgångspunkt är att kvinnor och män lever så olika liv. Många kvinnor rör sig nära hemmet – till dagis, till jobbet, till affären, tillbaka till dagis och hem igen på kvällen. Det kallas kombinationsresor. Det manliga resandet rör sig ofta mellan två punkter – hemmet och jobbet. Inte sällan i bil. Sveriges städer – inte minst Lund - har historiskt sett planerats av män, för män och på maskulina villkor.

Bilistens bekvämlighet går före långsammare trafikanters trygghet i de trafikmiljöer där de flesta som rör sig är kvinnor. Dåligt upplyst och insynskyddad tunnel för gående och cyklande byggs i stället för gångbro och vägtunnel för bilisterna.

Frodigt växande buskage planteras vid parkeringsplatsen för att dölja bilen för tjuvaktiga blickar. Medan samma växtlighet gör den fotgängaren på grusgången bredvid både dold – med skymd sikt i alla riktningar – och oskyddad. Och hon talar om de kvinnliga omvägarna kring verkliga och inbillade faror.

– Att gå över en hårt trafikerad huvudled för att gångtunneln under den är felkonstruerad och obehaglig är ingen bra idé. Men så gör många kvinnor och då är det är naturligtvis fel på stadsplaneraringen.

– Att spara på gatubelysningen eller parkarbetet så att grönområdena blir förvuxna och fria från insyn är också insiktslöst. Liksom att ha tvättstugor i bostadsområdena i källarplanet, utan fönster.

– Vem förväntas använda dem? Jo, kvinnor förstås. Som tycker det är djupt obehagligt, det visar många av mina intervjuer.

Birgitta Andersson pekar på de rådande maktstrukturerna och hur hon anser att dessa påverkar beslutsfattandet. Hon talar om hur det svenska samhällets självbild av jämställdhet tycks stå i vägen för förändring.

– Vad jag verkligen efterlyser är en fördjupad insikt om könsperspektivets möjligheter hos politiker och stadsplanerare – hos maktens män helt enkelt. Att vara kvinna vid makten är inte heller någon garanti för att man har de nödvändiga kunskaperna.

– Däremot vet man hur det här problemet känns – man har det säkert i sitt eget liv. Det är åtminstone en början. Bara i ett jämställt samhälle kan vi bygga en jämställd stad.