En dag som brandman

LUND. Brandman Peter Gunnarssons röst är dämpad av masken när han förklarar att den sandfyllda brandslangen är livlinan. Jag hinner tänka mycket inne i rökdykshuset. Hur det skulle kännas om det var 100 grader varmt istället för 50 och lågor slog upp runtomkring mig. Om det var människor och inte dockor, tjock svart brandrök istället för teaterrök.

– När det är på riktigt så hinner man inte tänka. Det är klart att det kan vara läskigt ibland. Men varje minut räknas och du är så fokuserad på arbetet, säger Peter Gunnarsson när vi kommer ut i den måttligt befriande juliluften.

Det råkade bli så att jag valde årets varmaste dag för att prova på brandmannayrket. Det hettade redan kvart i åtta när jag anlände till brandstationen på Gastelyckan med fjärilar i magen.

Nu skulle jag in i den mytomspunna världen förknippad med empatiska och starka hjältar – män såklart, glänsande brandbilar och pålar att slänga sig nerför när det tjuter. Och så skuggsidan, strippor i brandhjälm.

Jag erkänner villigt att jag inte var helt fördomsfri. Hur skulle jag, 157 centimeter journalisttjej bli välkomnad? Finns det överhuvudtaget några brandkvinnor i Lund?

– Ja, vi har två tjejer som är heltidsanställda. Den ena är ungefär i din storlek, säger Lennart Larsson – styrkechef för lag ett på Räddningstjänst syd.

Han berättar att det inte finns några krav på storlek för att bli brandman men man måste klara vissa fysiska tester. Jag kan få prova på gångtestet – att klara sex minuters gång med luftflaskor på ryggen – om jag vill.

J

ag får gå två introduktionsvarv runt stationen. Först ett spontant med Lennart Larsson och sedan det formella med insatschef Claes Mikkelsen. Räddningsstationen i Lund är sedan årsskiftet en del av förbundet Räddningstjänst syd tillsammans med Malmö, Löddeköpinge, Kävlinge, Eslöv och Burlöv. Här hyr också Falcks ambulanser in sig.

Tvättmaskiner bullrar och det städas och röjs undan när ett lag ska avlösa ett annat. Varje lag består av ett befäl och åtta brandmän. Arbetstiden är 24 timmar. Någon minut efter åtta samlar Lennart Larsson sitt lag för ett morgonmöte. ”Vi kör rökdyksövning efter tio”. ”Ni sticker iväg med tvåan och köper silikonspray”. ”Vem köper frukost?”

Mötet är snabbt avklarat med militärisk precision och varje man går till sina sysslor.

– Folk tror att vi bara sitter och tittar på tv mellan utryckningarna. Men här är det som på vilken arbetsplats som helst. Vi sköter i princip allting själva med tvätt och städning, underhåll av bilarna och utrustningen, säger brandman Peter Dahlstedt.

Han har fått som första uppdrag att förse mig med kläder. På väg mot klädförrådet skriker han:

–Blunda!

Givetvis måste jag se vad det är jag ska blunda för. Till höger i omklädningsrummet – en naken brandman modell större. Peter Dahlstedt flinar.

– Det är klart att du var tvungen att titta. Det var ju därför jag sa åt dig att blunda.

Jag minns en kollegas reaktion förra veckan när jag sa att jag skulle vara brandman för en dag. Han skrattade och sa att han tänkte på Samantha i tv-serien Sex & the city. I ett avsnitt besökte hon en brandstation endast iförd en trenchcoat för att förföra en brandman.

Det är i alla fall inte mitt mål med dagen. Jag får på mig ett par blå träningsbyxor och en för stor pikétröja innan jag går bort mot slangtvättsanläggningen för att hjälpa till.

På vägen passerar jag verkstaden. Ur högtalarna dånar Joe Cocker – You can leave your hat on – stripplåten nummer ett. Det är som om alla gudar står emot mig i kampen om att krossa myterna om brandmän.

Men inne i slangvården möts jag av en jordnära man med ett helt vanligt arbete. Peter Gunnarsson sköter maskinen som tvättar de 25 meter långa vattenslangarna mellan varje utryckning. Han har jobbat som brandman i fyra år och är stationens slangexpert.

– Mellan varje utryckning tvättar vi slangarna och fyller dem med högtrycksluft eller vatten för att se om det är några hål någonstans. Sedan torkas slangen och hålen lagas, berättar han.

Jag fäster en riktigt smutsig slang mellan två borstar. Peter får hjälpa till när jag ska fästa ett munstycke och sedan själva slangen i maskinhuvudet som drar den genom tvätten. Tummen mitt i handen var det ja.

Med koncentrerad min håller jag slangen rak när den går igenom tvätten.

– Så där ja. Men vi hinner inte provtrycka dem för nu är det frukost, säger Peter Gunnarsson.

Uppe i köket är det dignande frukostbordet omsorgsfullt fixat. Tre sorters bröd, juice, pålägg, och knake förstås.

– Vi köper och äter alltid gemensam frukost och middag under passen, berättar styrkechefen Lennart Larsson.

Ute på balkongen börjar vi prata om livet som brandman.

– Själv har jag jobbat här i Lund sedan 1983. Det är väldigt sällan någon säger upp sig. Har man börjat så fortsätter man i regel hela sitt yrkesverksamma liv, säger Lennart Larsson.

Den största utryckning han varit med om är branden i gymnastiklängan på Katedralskolan 1991.

Laget är som en andra familj för varandra. Det börjar jag förstå när jag hör deras berättelser. De behöver varandras stöd efter tuffa utryckningar och det finns alltid två i laget som är utbildade för personliga samtal.

Styrkt av två smörgåsar är det dags för mitt eldprov. Nu ska jag vara rökdykare. Jag får på mig brandman Linda Ljungs utryckningsställ och sätter ihop mitt eget luftpaket med flaskor, rygghållare och mask.

– Känns det ok? Om du får panik så följer du bara slangen och går ut, säger Lennart Larsson som övervakar rökdykarövningen.

Det gick bra. Men utan Peter Gunnarsson och Leif Nilsson hade jag nog fått slut på luft och gått vilse i den rökfyllda labyrinten. En timme senare är jag nyduschad men svettas igen. Högerarmen bultar efter att ha burit på den sandfyllda slangen. Jag sitter och dricker en läsk i brandstationens marka när högtalarna ljuder: ”Insatschef, insatschef. Brand i Harlösa på Hjularöds gods.”

Jag och fotografen springer ner för att följa med Claes Mikkelsen som ska ut och leda släckningsarbetet för styrkorna från Löberöd, Revinge, Veberöd och Eslöv. De andra brandmännen ser nästan avundsjuka ut när vi sticker. Bilen sätter iväg med sirenerna på. Adrenalinet pumpar. Vi ser rökpelaren på en mils avstånd och när vi kommer fram till fältet jobbar brandmännen febrilt i ett hav av grå rök. Små gnistor hoppar med vinden och sprider elden. En kamp mot tiden utan sikt. Nu vet jag ungefär hur det känns.

Vi kommer tillbaka till stationen vid tre. Utmattad och med garanterad vätskebrist inser jag att lunchen dessutom glömdes bort. Peter Dahlstedt säger glatt:

– Nu ska du väl göra gångtestet? Du måste ju testa om du kvalificerar dig som brandman.

Jo, det vill jag. Och jag hade gärna stannat med grabbarna på brandstationen resten av dygnet. Men min tid som brandman har runnit ut.

Jag måste tillbaka och skriva om branden i Harlösa. Jag luktade rök när jag somnade den kvällen, tryggt förvissad att även 157 centimeter journalisttjej kan bli brandman. Om hon bara vill. Om än bara för en dag.