Efter att ha läst Sydsvenskans artiklar om utebliven sanering, missbildade
fiskar, en mörkad larmrapport, och tippar som okontrollerat läcker gifter
rakt ut i grundvattnet, fick Gustav Nordqvist nog. Nu vill han berätta om
åren då han tog hand om tonvis med industriavfall på Sankt Hans backar.
Lastbilarna med industriavfall gick i skytteltrafik från företagen Åkerlund
& Rausing och Tetra Pak. Kemikalietunnor och industriavfall dumpades
förbehållslöst på Sankt Hans backar.
–Det förvånar mig inte att fisken dör. Här ligger så mycket skit på den här
tippen, säger före detta renhållningsarbetaren Gustav Nordqvist och skakar
på huvudet.

Gustav Nordqvist har precis gått i pension efter 42 år som anställd på renhållningsarbetare inom kommunen. Mellan åren 1964 och 1967 arbetade han med att ta emot och hälla ner det avfall som kom till Sankt Hans backar. När tippen stängde 1967 började han köra sopbil till den nya tippen i Rögle. Foto: Sandra Henningsson
Gustav Nordqvist jobbade på Sankt Hans backar från 1964 tills tippen stängdes
1967. För en månad sedan gick han i pension, efter dryga 40 års anställning
som renhållningsarbetare i Lunds kommun.
– När de börjar skylla på varandra, då får det räcka. Så här slappt kan det
inte vara, säger Gustav Nordqvist.

Kanten längs med cykelbanan är kantad av bruna utfällningar.
Vi går över de böljande fälten, bördiga och grönskande efter sommarens stora
regnmängder. ”Monti Composti” är välkänd och omtyckt av lundaborna som en
naturskön park med pulkabackar som klår det mesta. Men i de väldiga kullarna
ruvar mängder av kemikalier och gifter från den tid då industrierna dumpade
farligt avfall utan att blinka. Vilka gifter som finns och vilka som rinner
ut i vattendragen vet ingen. Några mätningar har aldrig gjorts av kommunen
och det har gått sex år sedan ärendet kom upp i kommunstyrelsen första
gången.
Gustav Nordqvist har inte många kollegor kvar i livet som vet vad som ligger
begravt här. Men själv minns han, visar runt och pekar. Vissa platser består
bara av schaktmassor, andra är till största delen sopor.
– Nu har här växt upp så mycket att man knappt känner till det om man inte
vet. Men kom här ska jag visa var surhålet ligger, säger Gustav Nordqvist.
”Surhålet” grävdes vid den gamla uppfarten, nära platsen för den numera
rivna skyttestugan. Gropen var omkring 25 meter i diameter och grävdes på
sank mark, utan bottenplatta. Här dumpades så gott som dagligen kemikalier i
tunnor och fat. De var märkta med varningstexter och benämningar på olika
kemikalier, vanliga i sextiotalets pappers- och plastindustri. Allt som
innehöll flytande kemikalier hälldes ner här. Avfallet kom främst från de
stora förpackningsindustrierna Åkerlund & Rausing och
Tetra Pak.
– Det fanns en kemikalievagn som kom lastad med tunnor och dunkar, nästan
dagligen. Det var ju så på den tiden. Men vad som fanns i faten frågade vi
aldrig om. Det stod att läsa på förpackningarna vad det var för kemikalier,
men om de var öppna eller stängda vet jag inte. Vi bara hällde ner det i
gropen.

Dikena är sina ställen fyllda med en kletig brunorange sörja. Strax intill låg den gamla skyttestugan och den grop där mängder av kemikalier från förpackningsindustrin dumpades.
”Surhålet” täcktes över 1966, minns Gustav Nordqvist.
– Gropen fanns ju redan när jag kom hit. När hålet var fullt hällde man på
med jord och täckte över. Men det var vattensjukt och någonstans måste det
ju ta vägen. Sånt här ruttnar ju inte bort, säger han.
Idag är avfallet begravt under stora jordmassor och vegetationen är tät.
Förutom några stråk av brunt gräs, och diken fyllda med sirapsaktig
grön-orange sörja är det svårt att se några spår av vad som dumpades här för
längesedan.
Varma sommardagar jäste det upp brun gyttja i marken lite överallt på Sankt
Hans backar, minns Gustav Nordqvist.
–Nu har det väl regnat så mycket att det har säkert sköljts bort. Det
luktade inte gott om den där sörjan, en stickande järn-aktig lukt. Det är
fan så mycket skit här ligger.
Sankt Hans backar ser annorlunda ut idag. Under Gustavs Nordqvists tid på
tippen körde lastbilarna in vid den gamla uppfarten, nära skyttestugan som
numera är riven.
Lastbilarna betalade till en person som var anställd av renhållningsverket,
som tog upp betalningen i en hytt på uppfarten.
Renhållningsverket drev Sankt Hans backar fram till 1967. Vanliga
komponenter i förpackningsindustrin på 60- och 70-talet var PVC, där
lösningsmedel som toluen och xylen ingick. Olika klorföreningar och
lacknafta var också vanliga.
Gustav Nordqvist och hans kollegor hade aldrig några särskilda skyddskläder
i arbetet. Han är inte särskilt bekymrad över om kemikalierna har påverkat
honom eller hans kollegor.
– Vi hade aldrig någon direktkontakt med det. Vi bara puttade ut det över
kanten.