"Linje hopp och kärlek"

Said Johansson hälsas välkommen ombord av chauffören Mentor Ramdani. Foto: Hussein El-Alawi

Att kliva ombord på busslinje 10 från Rådmansvången in mot centrum en lördagsförmiddag är som att sätta sig på ett konditori av den gammeldags hemtrevliga sorten.

Alla känner alla och har gjort så i åratal - i årtionden.

Som klasskamrater i flickskolan, som småbarnsmammor och grannar på lekplatser, vid sandlådor och på kalas.

Arbetarhustrur från Väster som lämnat männen hemma just idag eller följt dem till kyrkogården redan för många år sedan.

Handelsresan till torget är ett livslångt kvinnogöra.

- Jag åker gärna för att handla på torget. Det har jag gjort sedan jag fick följa med farmor när jag var liten. Min man dog för åtta år sedan och det är så trist med ensamheten. Det här blir ändå som ett litet avbrott. säger Inga Green, 82.

Hon tittar upp när bussen bromsar in vid hållplatsen och stryker tyst en tår ur ögonvrån.

- Jag tror många som åker med 10:an har det så. Men vi har sällskap av varandra. Man försöker inrätta sig så gott det går. Maj-Britt som sitter därborta har jag känt sedan vi gick på Parkskolan ihop. Det är över sjuttio år sedan.

Leif Thune är ensam herre på täppan. Foto: Hussein El-Alawi

Åtminstone känns det så av gammal vana.

Vid varje hållplats kliver nya välkända ansikten på. Varje gång bussen stannar tystnar samtalet och det tittas nyfiket mot dörren. Men så snart hälsandet är avklarat och den nya med en viss möda lotsats till en sittplats tas tråden upp igen.

- Vi vet vilka som brukar stå och vänta och var man vill kliva av. Och vi har koll på vilka som saknas. Det här är inte bara att åka buss, det är ett sätt att umgås, säger Mentor Ramadani som är dagens chaufför på linje 10.

- Här har vi inte bråttom. Vi har all tid i världen. Jag gasar inte över 30 och jag försöker hjälpa till med vad jag kan. Det är ett underbart roligt jobb. Jag körde regionbuss innan, rakt fram och fort. Det här är mycket mer levande.

Och bussen fylls av kvinnor. De är tre vid den första hållplatsen, men redan efter två stopp har antalet ökat till elva och det börja bli trivsamt trångt i den lilla bussen.

De flesta är lite till åren, en rullator eller två står snart uppställda framme hos föraren.

Och synen är inte den bästa på alla gamla ögon.

Men humöret är det inget fel på. En muntert högljudd snacketolva pågår hela vägen in till stan.

Om livet det vardagliga, om vädret och om sådant som hänt - eller borde ha gjort det. Bekantas öden och obekantas äventyr från tv och tidningar. Eller bara en historia från gamla tider.

Glömd men hjärtans gärna hågkommen igen.

Och männen lyser med sin frånvaro.

- Gubbarna gitter inte åka och handla. Eller också kan dom inte eller har inte tid. Eller så är dom dö´a. Det är nästan bara vi kärringar kvar nuförtiden, säger Said Johansson, 76.

Hon är gammal Västerbo, lever ensam efter makens bortgång och åker oftast 10:ans buss när hon ska in till stan.

- Det rätt bra fart på mej fortfarande. Men det är ändå skönt att åka i lugn och ro och få snacka lite skit på vägen, säger hon.

Så snirklar sig 10:ans buss så sakteliga fram genom kvarter efter kvarter in mot centrum. Det bär ut och in i vartenda prång och återvändsgränd, lite rakt och lite på tvären.

Som en byracka på strövtåg genom hemtam geografi.

När bussen till sist stannar på Botulfsplatsen och dörrarna gnisslat sig öppna sprider sig de åkande damerna i solfjäderform och sätter fart i riktning mot Mårtenstorget.

Med grönsaker i blick och synbart uppfriskade av den halvtimmeslånga bussturen.

- Jag vet att ungarna kallar 10:an för "Kärringbussen". Men jag tänker alltid på den som "Linje hopp och kärlek" . Allting ombord präglas av värme och omtänksamhet. Man blir glad av att åka, säger Bibi Nilsen, skolbibliotekarie på Väster.