Kuddkrig för framtidens kommunikation

I en korridor på Lunds Tekniska högskola skapar projektgruppen iFields framtidens möbler för familjer med funktionshindrade barn.

Eller möbler och möbler. Grejer.

Ett rum i änden av en korridor på Ingvar Kamprads designcentrum på LTH är fyllt av små och stora kuddar. Vid en första anblick ser de nästan helt vanliga ut, kanske något lite trekantiga. Men det är innan de har hamnat i händerna på Ville, Leo och Oliver. De är barn och försökspersoner.

När de trycker på en av kuddens flikar ändras musiken som kommer från högtalare i rummet, när de trycker på en annan flik ändras bildspelet på skärmen och när de kastar kudden i väggen studsar den som en vanlig kudde. Det är roligt.

– Du kan kasta kudden eller mysa med den, säger Anders-Petter Andersson, projektledare. Det viktiga är att den är intressant nog att använda.

Så här är tanken. Leksakerna eller möblerna, interagerar med användaren. Det händer saker när man använder dem. Barnen märker av det och fortsätter leka, eller interagera, med kuddarna. Redskapen ger respons genom ljud, musik, ljus och rörlig bild. Ljuden och bilden förändras beroende på hur deltagarna rör sig. Eller hoppar över, eller gömmer sig under. Som Oliver Byars.

– Han är där under, man ser fötterna på honom, säger Leo Dizdar-Roos.

Allt det här är roligt men framför allt nyttigt. Målgruppen är familjer med barn med omfattande funktionshinder. Utan vanliga kommunikationsmedel, som till exempel tal, ska barnen ändå kunna uttrycka sig med hjälp av möblerna.

Den här dagen testar tre småkillar, utan några handikapp, uppfinningarna. Och tanken är att alla i familjen ska kunna använda produkterna, ha roligt med dem och efter bara en kort stund är dagens försökspersoner fast.

– Målet är att få till ett samspel med hela familjen, säger Anders-Petter Andersson. Kuddarna bli ett slags aktörer och alla är med på lika villkor.

Musiken, bildspelen och redskapens utformning är noga genomtänkt. Musiken rör sig i flera genrer och är långt ifrån de sedvanliga barnprogrammens melodier.

– Produkter till handikappade har mest handlat om att träna muskler, om de kan böja det här, eller det där, vi gör något annat, säger Anders-Petter Andersson.

När Ville Lundahl sedan sätter sig på en av kuddarna och äter en banan utbrister Anders-Petter Andersson ett ”aha” och sedan ”en hybridisering”.

– Det fungerar, det är det här som är meningen, säger han. På forskarspråk säger vi hybridisering när de använder en sak till flera olika situationer. Både som möbel att sitta i eller som musikinstrument.

Ville Lundahl bryr sig inte så mycket om det där med hybridisering. Han koncentrerar sig mest på bananen som han äter och är ganska omedveten om att hans val av sittplats antagligen har tagit forskningen en stor bit framåt.