"De kan inte ta ifrån mig min kallelse"

I Domkyrkan i Lund samtalar två präster om gudsbilder. Finns det en fördel med att likna Gud vid en höna?

– I Bibeln liknas Jesus vid en höna som samlar sina kycklingar.

– En moder kan vara en bild för Gud.

– Eller från naturen. Källan. Klippan. Berget.

– ”Jag är början och slutet”, säger Jesus. Det är bra.

Två präster. ”Kvinnliga präster”, om man så vill. Mor och dotter råkar de dessutom vara, dessa präster, domkyrkokomminister Veronica Helm Andréasson och hennes dotter Kristina Andréasson.

De vill komma ifrån den dominerande bilden av Gud som en fader, en herre, en konung.

Veronica Helm Andréasson är självkritisk.

– I början av min karriär talade jag mycket om Gud som fadern och människorna som barnen. Men det är inte självklart att det är en positiv relation. Alla som sitter i kyrkbänkarna har inte fäder. Och alla fäder är inte goda.

När hon läste till präst på 1970-talet var hon en del av en liten minoritet. Av dottern Kristinas 36 kurskamrater var 30 kvinnor.

Prästyrket håller på att bli ett kvinnoyrke. Det kunde nog få tänka sig, som deltog i femtiotalets hätska debatt.

När jag beställer upp klipp från Sydsvenskans arkiv om kvinnoprästmotstånd får jag inte, som vanligt, ett eller två av de buktande bruna kuverten. Nej, arkivarien kommer kånkande med en hel blå plastback.

”En hel del där”, säger hon och nickar mot de fjorton sprängfyllda kuverten.

Artiklarna i dem berättar om hur debatten gick när Svenska kyrkan, som då tillhörde staten, för femtio år sedan fattade beslutet som tillät kvinnor att bli präster: Måste kvinnor ha så bråttom med jämställdheten? argumenterar många. Räcker verkligen kvinnors svaga röster till att fylla ett kyrkorum? Är det inte bättre att kvinnorna tjänar Gud på andra sätt där den kvinnliga naturen – mjuk, lyssnande, omvårdande – bättre kommer till sin rätt?

Borde vi inte utreda saken på nytt?

Och så Bibelns ord. ”Kvinnan tige i församlingen”, säger Paulus i första Korintierbrevet. Och Jesus tolv lärjungar var alla män, påminner kvinnoprästmotståndarna.

När Kyrkomötet 1958 röstade ja till kvinnliga präster – bara ett år efter att ha röstat nej – var det först efter att regering och riksdag utövat hårt tryck.

– Det är i strid mot Guds vilja, sade Göteborgsbiskopen Bo Giertz.

När de första kvinnorna prästvigdes på 1960-talet skickade Giertz och hans organisation Bekännelsefronten ut direktiv till hur rättrogna kristna nu borde agera. Några exempel ur den långa listan:

”Från gudstjänst förrättad av kvinnlig präst, bör kyrkfolket helt utebli.”

”Inga barn bör skickas till konfirmationsläsning hos kvinnlig präst.”

”Kyrkvärd och kyrkomusiker bör, om kvinnlig präst anställs, vägra att tjänstgöra vid gudstjänster.”

I Domkyrkan fingrar Veronica Helm Andréasson och Kristina Andréasson på de gamla tidningsklippen.

– Det är klart att det fanns mycket kvinnohat bakom motståndet, säger Veronica Helm Andréasson eftertänksamt.

Hon tittar på bilderna av Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson, som 1960 blev de första kvinnorna att prästvigas i Sverige.

– De fick säkert stå ut med mycket. Jag ska sitta här i Domkyrkan på lördag och ge dem en tanke.

I Lunds domkyrka håller biskoparna Antje Jackelén och Christina Odenberg idag, lördag, en festgudstjänst för att fira femtioårsminnet av kyrkans beslut att låta kvinnor bli präster.

Veronica Helm Andréasson har inte stött på särskilt mycket motstånd under sitt prästliv, säger hon. Men minns i nästa ögonblick en fras som fortfarande gör henne arg:

”Det är inte Gud som har kallat dig.”

Sådant kunde Veronica Helm Andréasson få höra av sina studiekamrater, när hon på 1970-talet läste till präst.

– De har rätt att ha sin syn, sin tolkning av Bibeln. Men de kan inte ta ifrån mig min kallelse. Där går gränsen.

Veronicas första prästjobb på 1970-talet var i Helsingborg. I pastoratet fanns en äldre präst. Han åberopade den så kallade samvetsklausulen, som tillät män att vägra förrätta gudstjänst med kvinnor. Samvetsklausulen avskaffades 1982.

– Han var alltid väldigt trevlig mot mig, säger Veronica Helm Andréasson som tror det var värre för dem som hamnade i Göteborgs eller Växjö stift, kända för kvinnoprästmotstånd.

1950-talsklippen från Sydsvenskans arkiv berättar om en tid då teologisk debatt och bibelord blev förstasidesstoff. Det är inte svårt att se likheten med den fråga som idag får bibeltolkningar att skapa rubriker: kyrkans syn på homosexuell kärlek.

Då var det ”kvinnan tige i församlingen”. Idag är det andra bibelcitat. Tredje Moseboks ”Du ska inte ligga hos en man som en man ligger hos en kvinna; det är en styggelse”, till exempel. Men konflikten är densamma, åtminstone på papperet: Hur ska man läsa Bibeln?

Mor och dotter Andréasson har sin åsikt klar: Bibeln måste tolkas som ett historiskt dokument. Texterna är skrivna av människor.

Mor:

– Man kan inte förstå allt i Bibeln. Jag läser om att kvinnan ska tiga i församlingen, och tänker ”varför i all sin dar står det där?”

Dotter:

– Det är en svår bok. Den är skriven i ett samhälle där kvinnan var underställd mannen.

Men debatten handlar inte bara om bibeltolkning. Det fanns underströmmar av kvinnohat i femtiotalets kvinnoprästdebatt, och det är inte svårt att hitta homofobi när en pingstpastor som Åke Green talar idag.

Mor och dotter Andréasson ser parallellen mellan då och nu. De skulle gärna förrätta vigsel mellan två män eller två kvinnor. Men frågan är känslig för somliga av deras kolleger. Att tvinga präster att välsigna homosexuella är fel väg, tror de.

– Folk måste få vänja sig vid detta, säger Veronica Helm Andréasson.

En övergångsperiod? Som samvetsklausulen med kvinnoprästmotståndarna?

– Ja. Att tvinga någon blir aldrig bra.

Kristina Andréasson är lite sur på svenska medier, som hon tycker ger för stort utrymme åt homofober och kvinnoprästmotståndare.

– Ibland verkar det som om en stor del av kyrkan tycker att homosexualitet är något fel. Så är det faktiskt inte. Vi fick öva oss på välsignelse av ingånget partnerskap när jag läste till präst, säger hon.

Mamma Veronica kastar en varm blick på sin dotter. Prästutbildningen har ändrats sedan hennes studietid.

– Ja, jag tror inte ni hade så mycket feministisk teologi, säger Kristina och ler.