Artiklar som berör detta
Ockupanter fick inte demonstrera
De svagaste i samhället glöms bort
Fackeltåg för husockupation
LUND. Polisen gör sin största insats i Lund på många år när de griper de sex
ungdomarna och rensar området så att huset kan rivas.
Under mer än en timmes tid anländer polisbilar, civila polisbilar, tre hundpatruller och polispiketstyrkan från Malmö till det utrymda huset på Kävlingevägen i Lund.
– Vi väntar på ett 40-tal poliser innan rivningen börjar, berättade polisens
insatschef Per Grahn innan han lät mota bort såväl ungdomar som
journalister ”av säkerhetsskäl”. Avspärrningsbanden sattes upp en bra bit
från huset, grävmaskinen och polisbilarna.
Bakom banden fanns det stundtals fler journalister än ungdomar.
– Tre minuter i elva fick jag ett sms där det stod stormning, säger en 19-årig
kvinna som inte vill säga sitt namn utan kallar sig för Trulsa.
– Titta, nu kastar de ut våra saker genom fönstret ropar hon ögonblicket
senare när en rad svarta sopsäckar landar på gräsmatten.
En stund senare berättar en kvinnlig polis att allt av värde har sparats i en
container som står utanför huset. Ungdomarna kommer att få möjlighet att
hämta sina tillhörigheter vid återvinningsstationen vid Sankt Hans Backar.
Polisens insats verkar väl förberedd. Omgärdade av poliser har några
byggnadsarbetare lyft av fönsterrutorna från gångjärnen så att säckarna med
ungdomarnas tillhörigheter kan kastas ut. Möbler bärs ut via en bakdörr och
ställs i containern.
Medan några av Lundapoliserna går fram och pratar med ungdomarna ställer sig den växande skaran med mörkklädda poliser från piketstyrkan en bit bort och tittar allvarligt på alla som samlats. En av piketpoliserna talar i sin kommunikationsradio.
– Är det mat snart, hörs det från hans radio.
En bit längre bort står André Bardun som är talesman för husockupanterna. Han har sin mobiltelefon i handen.
– Det är André, polisen har gått in och ska riva huset. Ja, tråkigt är bara
förnamnet. Det är hemskt. Alla försöker stoppa det och vi mobiliserar så
snabbt som möjligt, säger han i telefonen.
En stund senare står han vid avspärrningsbanden och skriker till poliserna som samlats - det gick ungefär två poliser på varje ungdom som var närvarande.
– Väntar ni er Göteborgskravaller? Hoppas ni är djävligt nöjda. Kan ni inte gå
och fånga mördare istället för att riva ett hus som står tomt, ropar André
Bardun.
Ögonblicket senare gråter han hejdlöst när grävmaskinen krossar huset bit för
bit medan ett dammoln sakta växer fram. Flera vänner sluter upp och kramar
honom och håller honom tillbaka.
En välklädd ung man som presenterar sig som Erik är den som står närmast André Bardun.
– Vi får hjälpa varandra. Det här är hårt för alla. Vi trodde inte vi skulle
bli vräkta och hade inte förberett oss, berättar han.
– Jag har varit i huset några gånger och stämningen var jättetrevlig. Folk har
gett oss massvis med inredning och vi har lagat mat tillsammans.
Polisuppbådet får höra många upprörda ord och röster. Efterhand som huset raseras låter ungdomarna allt mer uppgivna.
– Jag tycker det är helt sjukt att de river nu när de inte hade planerat att
riva huset förrän 2011 säger en 24-årig man i knallblå jacka som kallar sig
Olof Jansson för att i nästa andetag berätta att det inte är hans verkliga
namn.
– Kommunen har lurat oss. De lovade att hålla en öppen dialog med oss och hade
planerat in nya möten.
Ett par minuter före ett välter grävmaskinen de sista väggresterna och
plötsligt går ett rör sönder och ett gasmoln växer fram ur rivningsmassorna.
Olycksrisken är uppenbar. Men inget händer med gasmolnet.
Polisen tycks på samma sätt tro att risken för kravaller är överhängande.
Ungdomarna går runt och talar besviket med varandra. De kramas och ibland
syns rödgråtna ögon. Men inget händer bland ungdomarna heller.
På eftermiddagen finns bara en stenhög kvar. Polisen tar bort avspärrningarna och en lapp utanför berättar för ungdomarna var de kan hämta sina tillhörigheter.
% är glada
% är likgiltiga