Studentteatern vill ta fram ömheten i Sartres dödsväntan

Lund. Uppgivet vandrar de fem unga skådespelarna runt på scenen i ett lågmält samtal medan publiken letar upp sina platser. Några sliter i handklovarna. Malou Zilliacus, som spelar Françoise, konstaterar uppgivet att det inte är lönt. De ska alla dö.

Det handlar om existentialism när Lunds student­teater ger Jean-Paul Sartres pjäs ”Döda utan gravar”.

– Det är klart att pjäsen på något vis är dyster men också mänsklig med mycket ömhet och kamratskap, säger regissören Eric Bergelin.

Han lyckades få med sig kamraterna i demokratiska Lunds studentteater när han efter den lite lättsammare pjäsen ”Egalias döttrar” ville regissera Jean-Paul Sartres relativt okända pjäs från 1946.

”Döda utan gravar” utspelar sig i slutet av andra världskriget då en grupp motståndsmän hålls fångna av milismän i frans­ka Vichyregeringens tjänst. Alla vet att de är förlorade och väntar på döden. Precis som alla levande gör.

– Det är spännande att vi har möjligheter att utforska teater med en stor bredd från det tyngre till det lättsamma, säger Eric Bergelin.

Han är 24 år och kommer från en familj med många vänner inom teatervärlden och började själv medverka som barnskådespelare redan när han var fem år. Nu blandar han kandidatstudierna i historia med att regissera.

– Att den här pjäsen vann omröstningen handlar bland annat om att vi har stort förtroende för Eric, säger förmannen Tova Bennet.

Hon berättar att Lunds studentteater har hundra medlemmar på mejllistan men att det i praktiken finns ett trettiotal aktiva som nu utökats till femtio under pjäsen som hade premiär den 10 december och som ges fram till på onsdag i konsertsalen på AF-borgen med Elin Svensson som producent.

Lunds studentteater bildades 1981 och är idag ett utskott inom Akademiska föreningen.

Målet är att sätta upp en större teaterföreställning per termin. Men studentteatern anordnar även teaterträningar som är gratis och öppna för allmänheten och har teatersport i Café Athen.