En kväll för Tibet

LUND. Inte ens den sista extrastolen räcker till för alla åskådare. Domkyrkans stengolv blir underlag för vissa. De flesta av besökarna ser ut som de levde 1959 när Dalai laman flydde från Tibet från den kinesiska ockupationsmakten. Sedan dess har Kina slagit ner på alla försök till autonomi och försök till att bevara tibetansk kultur i landet.

– Förtrycket är aldrig så kompakt så att det inte spricker någonstans, säger biskopen Antje Jackelen, en av kvällens talare.

Konferenciern Claes Malmberg berättar om sin upptäckt av buddismen i vuxen ålder. Hur han vid sitt första försök att meditera satt i skräddarställning och stirrade på ett stearinljus i form av en Buddafigur – något hans dotter tyckte var ytterst märkligt. Skratten och sorlen i kyrkan får lågan på kandelabrarna att fladdra till en sekund.

”Vakna, ni som har kärleken i era hjärtan”, sjunger Midnattskören. Artisten Roger Pontare, som senare ska uppträda, sjunger med från första bänkraden och lägger inte märke till en sen besökare som sätter sig intill honom.

Tisdagskvällens fullsatta En kväll för Tibet arrangeras för åttonde gången sedan 1993. Överskottet går till Individuell människohjälp.

Det är inte heller första gången som Thomas Wiehe sjunger om Tibet – om ”landet som inte finns”, som en av hans sånger lyder. Fast det är Midnattskörens körledare Gösta Petersens övertonssång – ett dovt motorliknande ljud – som får en av kyrkans funktionärer att ubrista: ”döfräckt”.