Lärlingsplats vägen till drömjobbet

LUND. Uppdraget är en superkvinnlig klänning i rosa ulltyg. Korsetten som ska bära upp klänningen är klar. Läromästaren och lärlingen spänner fast den runt modelldockan tillsammans. Planen är att drapera tyget för att få idéer till hur klänningen kan tänkas se ut.
– Du kan börja med att vika in en hörna här. Sedan behöver vi massor med nålar, instruerar skräddarmästare Annika Hickery.

– Att göra klänningen direkt på dockan utan mönster är nytt för mig, konstaterar lärlingen Marianne Perttula.

Snart har de arbetat fram en vacker urringning.

Marianne Perttula, 39, har studerat till skräddare i Annika Hickerys källarlokal på Fredsgatan i Lund sedan augusti i fjol. Hon hör till den första årskullen som går den nya lärlingsutbildningen för vuxna.

Hennes sömnadsintresse går däremot mycket längre tillbaka. På 1980-talet gick hon beklädnadsteknisk linje. Det var svårt att få jobb så hon skolade om sig till kontorist och sekreterare. Hon jobbade inom branschen i många år.
– Sen kom barnen, jag har tre, och jag var hemma med dem i sex år. Efter det tänkte jag att jag måste göra något drastiskt, säger Marianne Perttula.

Det blev designskolan i Malmö i ett år, inklusive två veckors praktik hos en viss Annika Hickery.
– Det räckte ju ingenstans. Sen kom den här utbildningen, jag blev jätteglad, säger Marianne Perttula.

Sedan augusti har hon sytt, sytt, sytt.
– Kjolar, kepsar, väskor. Jag har kortat byxor och ärmar, sytt passpoalerade knapphål och lärt mig pikera, säger Marianne Perttula.

– Det här yrket lär man sig bara genom att sy. Det gäller att få in rytmen och hastigheten och att träna ögat, säger Annika Hickery.

– Min plan är förstås att jobba som skräddare sedan, säger Marianne Perttula.

Frågan är om det blir i någon annans ateljé eller i egen ateljé.
– Det ingår en starta-eget-kurs i utbildningen, så visst finns tanken att öppna eget. Men om jag sköter mig kanske jag får stanna här, säger Marianne Perttula och kastar en menande blick på sin lärare innan hon återgår till att pressa sömmar i en kjol.

Klart är i alla fall att det finns jobb inom yrket. Annika Hickery säger att hon ofta har mer att göra än vad hon hinner med. Under de sexton år hon haft ateljén har hon märkt en tydlig förändring i folks attityd till skräddarsytt.
– Allt fler kostar på sig det. Och då handlar det inte om klasstillhörighet. Den här trenden ser vi egentligen överallt. Det blir vanligare att vanligt folk går på fin restaurang och spa. Även om man inte kan göra det varje månad så gör man det ibland.

Några exempel: En skräddarsydd kavaj går lös på omkring 20 000 kronor. En kjol kostar omkring 4 500 kronor.

– Det handlar också om ändringar som folk inte kan eller har tid att göra själva, säger Marianne Perttula och tar fram en svartvitrutig kavaj.

– Här har vi sänkt kragen och trollat bort ett veck i nacken.

– Ja, den här unge mannen brukar lämna in mycket grejer, säger Annika Hickery.

En stund senare ringer telefonen inne i ateljén. Marianne Perttula svarar.

– Han med kavajen kommer och hämtar den.

Ett uppdrag avslutat. Men hur gick det med den rosa klänningen?

Skräddarmästaren avfärdade urringningen med ett ”det här blev inte alls snyggt”. Paret experimenterar vidare.