Stan kryper närmare Råby

Smedjan har legat i Stora Råby sedan 1939. För snart 40 år sen tog Torbjörn Nilsson över den efter sin far. Något som inneburit jobb 75 timmar i veckan och en veckas semester om året.

Torbjörn Nilsson är en av få infödda Råbybor som finns kvar i byn och i livet. Att Sydöstra vägen, den nya vägen från östra till södra Lund, landat några hundra meter bortom smedjan stör honom inte.

– Den ska ju ligga någonstans. Egentligen skulle den ha varit klar 1992, det var ju därför de la brandstationen där de gjorde. Som det är nu så är det kämpigt för brandmännen att ta sig genom hela stan med de stora bilarna. Nä, det är bra att vägen snart öppnar nu.

Han tar ett bloss på cigaretten. Och så ringer det. Telefonen är kopplad till något som låter som en brandklocka och det ringer i öronen även efter att det slutat ringa. Så kommer Torbjörn Nilsson tillbaka och slår sig ner i smedjans lilla fikarum.

– Vi bor redan så nära stan så det är bara att finna sig i att den kommer närmre. Det är klart att en stad måste få växa tycker jag. Däremot har jag åsikter om hur de bygger. De ser ju för jävliga ut de där vita husen, säger Torbjörn Nilsson och syftar på de moderna, nybyggda vita villor som ligger mellan Dalbyvägen och Stora Råby.

Ett fint vitt hus med kornblå knutar är byns gamla "undantag". Förr var det sista anhalt för de äldre som inte längre orkade med att sköta sin gård. Där bodde Per-Ola Arvidsson och Solange Korn Arvidsson i tio år. För två år sen gjorde de en omvänd flytt och köpte den kringbyggda gården, Stora Råbys äldsta, bredvid.

– 20 hushåll i Råby kan ju inte bestämma hur Lunds kommun ska göra. Men under vår livstid tror jag inte att Stora Råby kommer hinna byggas ihop med Lunds stad. Dessutom får de inte bygga närmre än 500 meter kring byn, den marken är kulturskyddad. Fast så sa man ju om Värpinge och Östra Torn också, säger Per-Ola Arvidsson.

De bygger om sitt stall till en ateljé och ett galleri. Solange Korn Arvidsson håller på med keramik och drejar på sin fritid. För makarna Arvidsson arbetar båda på Astra Zeneca och där finns flera konstnärliga arbetskompisar som redan sagt att de vill hyra in sig i ateljén.

Sydöstra vägen innebär bara fördelar för dem, de bor tillräckligt långt åt andra hållet för att störas av eventuellt buller. Trafiken genom byn har redan minskat. Och farten har sjunkit.

– Nu är det bara bönderna och Råbyborna själva som kör för fort, säger Per-Ola Arvidsson och skrattar.

Solange Korn Arvidsson omplacerar de två små röda trehjulingarna vid infarten:

– De är från tippen och bara utställda för att folk ska köra saktare. Det finns en stor anledning till att man väljer att bo här och det är att man vill ha lugn och ro. Även om vi bara är 20 hushåll här i kyrkbyn måste vi hålla ihop och försöka påverka allt vi kan, säger hon.

Kristian Nilsson, 30 år, är född och uppvuxen i byn. För ett par år sedan tog han över jordbruket efter sin far. I det vitkalkade bostadshusets hall står ypperligt gravida Katrin Hansson och målar om, tillsammans med sin syster. För Kristian Nilsson är det bråda dagar, helst ska allt ha hunnit skördas innan barnet dimper ner. Men vädret är förrädiskt, regnar det så är det bara att lägga ner.

– Är det bra, torrt väder blir det väldigt långa dagar. Då sitter jag i tröskan från nio på morgonen till halv två på natten, säger han.

För honom och det han lever av får Lunds stadsutbyggnad stora konsekvenser. En del av marken äger han men en del arrenderar han av kommunen.

– På sikt försvinner den marken nog, det är bara för kommunen att säga upp mitt kontrakt. Det är väl de sista tio åren som det blivit ett problem. När far var liten tog de upp betor ända inne vid Södra vägen. Nu känns det som om tusen andra intressen kommer före lantbruket.

Regnet börjar falla långsamt men blir allt kraftigare. Kristian Nilsson hoppar ur tröskan för att dra gula presenningar över det skördade vetet i släpvagnarna.

– Här nere värderar man inte det närodlade, det känns lite bittert. Att lantbruket här håller på att försvinna kommer ingen att märka förrän det är försent.