"Vi är Lundabor och tycker Umeå är fult"

LUND. Vi är i Norrland, men det känns inte så... än. Av samearvet märks ingenting. Det är fel årstid för norrsken och det är inte ens backigt i stan.

Men som av en händelse träffar vi tre nyinflyttade studenter som ger perspektiv på var vi är någonstans. De är från Kiruna och berättar att de längtade söderut, efter folkliv och ös, uteserveringar och kontinental stämning, och så gjorde de slag i saken och flyttade "söderut".

Till Umeå!

Umeå är staden som i informationsfoldrar och på hemsidor basunerar ut att de Vill. Mera.

De vill vara Norrlands huvudstad och centrum, och det är Umeå kanske också. Det här är tillväxtmotorn i Västerbotten.

På kort tid har Umeå vuxit kraftigt, befolkningen har fördubblats sedan de fick universitet 1965. Inom några år vill de vara 150 000 invånare, dock har de en lång, lång bit kvar till det målet.

Umeå vill också vara kulturhuvudstad 2014, precis som Lund.

Att det är Björkarnas stad är helt visst. Har ens en björkskog fler björkar?

Vi har läst på och vet att bakgrunden är en stor tragedi, branden 1888. Stora delar av staden ödelades. När de byggde upp Umeå igen anlades breda esplanader som skulle fungera som brandskydd. Längs esplanaderna planterades björkar, vid en eventuell ny brand hoppades man att träden skulle hindra elden från att hoppa från hus till hus.

Av det gamla Umeå med ett gytter av småhus i trä, trånga gator och smala gränder, finns nästan ingenting kvar.

Vi är Lundabor och tycker att Umeå är fult. Värst är E4:an som skär som ett öppet sår rakt genom stan, sedan järnvägsstationen med svärmors-tunga-statyn utanför. Den ligger helt ödslig en vanlig förmiddag strax före lunch, ödsligare än Lunds central klockan fem en söndagsmorgon.

Gatorna ser stadsplanerare ut att ha ritat med linjal efter ett säkert rutsystem. Tre- och fyravåningshus från 1950-, 1960- och 1970-talen dominerar.

Och så Scandicskrapan, så hög att det är svårt att undkomma dess skugga.

Ume älv är nära men det känns som om umeåborna har kastat bort tillfället. På bästa läge vid älven, precis intill centrum, ligger en gigantisk parkering! Men det här är också stadens skamfläck och trauma. Oändliga utredningar har gjorts om hur platsen ska användas, alla har spruckit.

Föreställ dig Bangatan, Lunds C i ryggen. Titta rakt fram och du har den mörkbruna tegelkolossen med bland annat Systembolaget inhyst framför dig, ungefär så ser det ut i Umeå.

Var vi taskiga nu?

Nej, de umeåbor vi träffar håller med om att det inte är vackert. Men det är ju inte för Umeås skönhet man väljer att bo här. Det är för de vackra omgivningarna, för vattnet, för närheten till skärgården och fjällen. För att det finns universitet, för att det är en ungdomlig stad med ung medelålder och för det levande musik- och kulturlivet.

På Schmäck, ett av de trendigare kaféerna i Umeå, jobbar 21-åriga Nanny-Maja Anderback. Hon tycker att det bästa med Umeå är att det finns så mycket att göra. Utan att blinka räknar hon upp åtminstone fem spelställen där oetablerade lokala band kan uppträda för publik.

Replokaler är ett oändligt förtret för varenda ungdomsgeneration i Lund, men inte här, det finns gott om dem.

– Sedan är det en annan viktig sak som är bra. Det är att människor känner att de har en plats. Det får man här i Umeå.

Norrlandsoperan med symfoniorkestern gör oss avundsjuka. Den fungerar som ett nav i Norrlands kulturliv. Och det handlar om så mycket mer än opera; det är stora teaterprodukter och jazzfestivaler, det är... ja mycket mer, sådant som vi Lundabor knappt vill veta för vi har ingenting motsvarande.

Under sommaren har uppdrivna, infekterade kulturdebatter avlöst varandra i Umeå. De har inte handlat om kulturhuvudstadsåret 2014, utan om utsirade rosor i träd i Rådhusparken och om färgglada björklövsmonument på gågatan. Åsikterna om konstnärligt värde och kvalitet går i sär.

I Lund har vi haft snarlika debatter. Vi minns i alla fall debaclet om Eos, den rosenfingrade (statyn med tårna) på Clemenstorget.

Därmed var vi framme vid likheterna Lund/Umeå. Det finns massor; städernas storlek, universiteten, den unga medelåldern och så, för oss lite oväntat, alla cyklister! Och så förstås, gyttret av parkerade cyklar precis överallt.

Precis som hemma.