Allt är bra – men saknaden är stor

På många sätt är Esra och Alaa Zaied som vilka tonårstjejer som helst. De klär sig i sneakers, lyssnar på Sanna Nielsen och äter pizza när skolan är slut.

Samtidigt tär oron för mamman, som de inte träffat på två år. Hon lever under eländiga förhållanden på Västbanken.

Det är onsdag i november, strax före klockan nio. Systrarna har sovmorgon.

De hjälps åt att duka fram på frukosten. Flingor, A-fil och knäckebröd.
– Vi gillar svensk frukost, säger Esra Zaied och skiner upp. Ni har så gott bröd. Men svenska luncher gillar vi inte.
– Ni är försiktiga med kryddor, förklarar hon.

Storasyster Alaa Zaied tar det stora ansvaret. Hon sköter huvudparten av det praktiska, all matlagning till exempel.

Hon visar inte gärna vad hon känner och berättar att hon helst inte knyter så starka band i Sverige.
– Jag är inte så intresserad av kompisar här eller av att göra någonting egentligen. Jag har så mycket att tänka på.

De bor inneboende hos en kvinna på Gunnesbo. Här delar de ett rum och har tillgång till kök. De äger inga möbler eller några andra saker. Bara kläder, en dator och ett par gosedjur. På väggarna är det kalt.

Systrarna har varit i Sverige i två år och är i dag sjutton och nitton år gamla. Den första tiden bodde de hos sin halvbror i Landskrona. Det var också där det utsågs en god man.
– Men jag är myndig nu och vi bor här. Vi behöver ingen god man längre. I Lund bor vi för att vår bror tycker att det är en bättre stad för oss. Lund har bra skolor, säger Alaa Zaied.

De går på Polhemskolan, i en förberedande gymnasieklass för flyktingar. Buss 4 tar oss dit. Den här dagen har de biologi, samhällskunskap och svenska på schemat.

Bäst gillar systrarna biologin.

Sämst gillar de samhällskunskapen.
– Det är så svårt. Det är så många svåra ord som hela tiden hindrar en från att begripa sammanhangen, säger Esra Zaied.

Till lunch: panerad fisk. Det är ingen favorit. Det blir pizza i stan i stället när skoldagen är slut. Det händer ofta men ger flickorna dåligt samvete.
– Vi måste spara. Vi behöver pengar till vår mamma, och kanske till Jordanien, om det nu blir så att vi måste bo där i framtiden, säger Esra Zaied.

De kan inte tänka sig att stanna i Sverige någon längre tid. Inte utan mamman. Systrarna har fått uppehållstillstånd men Migrationsverket nekar mamman att komma efter.

De vet inte varför.
– Hon är fattig och sjukskriven. Vi är väldigt oroliga för henne. Och vi kan inte åka tillbaka till Palestina nu. Vi hoppas Migrationsverket ska ändra sig. Annars får vi återförenas med mamma i Jordanien, säger Alaa Zaied.

De tror det finns en möjlighet att de i framtiden kan bo där med sin mamma och samtidigt studera vidare.
– Jag tänker på mamma varje dag, säger Esra Zaied.

Hennes ögon fylls av tårar. I den hastiga flykten från Västbanken hann hon inte ens få med sig ett fotografi.
– Det är jobbigt för Esra att prata om vår mamma, säger Alaa Zaied.
– Det är bäst att hon tänker på annat. Esra blir så trött av att prata om det.

Systrarna Zaied lämnade Västbanken för att situationen där var svår för dem.

Pappan har de brutit kontakten med. Han har separerat från flickornas mamma och är kraftigt emot att flickorna bor i Sverige.
– Han vill bara att vi ska komma hem och gifta oss, säger Alaa Zaied.

Vad säger folk om att ni är här utan era föräldrar?
– Att vi är starka, säger Alaa Zaied.
– Det är vi, säger Esra Zaied, men jag kan också känna mig så dålig inombords. Det är så mycket blandade känslor, jag är glad men också väldigt ledsen.

Tack vare MSN håller de dagligen kontakt med sina gamla vänner. Esra berättar med ett skratt att vännerna är avundsjuka på att hon får lära sig cykla och simma i Sverige.
– De tycker att det är helt otroligt!

Vännerna förmedlar också hälsningar från flickornas mamma.
– Jag saknar dem fruktansvärt mycket. Man är så nära sina vänner hemma, mycket mer än här i Sverige, säger Esra Zaied.

Buss 4 tar oss tillbaka till Gunnesbo. Det har mörknat när vi kliver av. Planen för kvällen är att Esra ska sova ett par timmar.
– Jag är så trött hela tiden, jag sover väldigt mycket. Alaa sover nästan inte alls. Det är ett stort problem.
– Ja, det är det. Ibland sover jag inte någonting på hela natten.

Det händer att systrarna är ute och joggar på eftermiddagarna.
– Och på helgerna är vi alltid med våra brorsbarn i Landskrona. De är ett, fyra, åtta och nio år gamla. Det är jätteroligt att vara med dem!
– De är det bästa med livet här, säger Alaa Zaied.

Under tiden lillasyster sover är storasyster på MSN. När lillasyster vaknar är det hennes tur att chatta med vännerna.

Svensk tv ser de inte på. De följer inga nyheter.
– Vi blir bara deprimerade. Konflikten i vårt hemland tar aldrig slut så länge alla där bara tänker på sig själva, säger Alaa Zaied.

De följer en arabisk tv-serie via datorn.
– Den handlar om en tjej som kämpar för sin kärlek, mot traditonerna. Hon är väldigt stark, säger Alaa Zaied.

Som du?

Hon skrattar generat.
– Jo, kanske.