Kejsarsnittet utan bedövning anmäldes aldrig

LUND. När Hannafia Spånberg väntade sitt andra barn gick inte mycket som hon hade tänkt sig. Hon beskriver själv graviditeten som en ”mardröm”. Moderkakan låg för långt ned, hon fick blödningar och blev sjukskriven. En tid för ett planerat kejsarsnitt bokades in, en månad innan barnet egentligen skulle födas.
– Jag ville verkligen inte ha ett kejsarsnitt, säger Hannafia Spånberg.

Ingreppet inleddes på morgonen den 9 juli på kvinnokliniken i Lund med att narkosläkaren lade bedövningssprutan i ryggen. Vid första försöket var narkosläkaren inte nöjd, utan fick göra om det.

De två läkarna som skulle operera testade om bedövningen hade tagit. De lade kalla bomullstussar på Hannafias mage och frågade om hon kunde känna dem, eller om hon kände värme i benen. Hon kände tussarna tydligt, och bara lite svagt värme i benen, även om hon kunde röra på dem. Det var normalt, fick hon veta.

Sedan skars det första snittet. Hannafia Spånberg minns tydligt hur det kändes när lager för lager i buken skars upp.

Hon skrek inte, utan kämpade med sig själv för att vara lugn.
– De sa till mig att det var för sent att söva. Det var bara att bita ihop, säger hon och berättar att läkarna pratade henne igenom operationen.
– De sa att det blir värre när vi går igenom bukhinnan. Då fick jag samla mig en liten stund för att klara av det, så jag fick några smärtfria sekunder. Sedan kom de på att jag kunde få lustgas. Det hjälpte inte, men det var skönt att någon tryckte masken mot ansiktet. Det hjälpte till att hålla nere mig.

Barnet låg högt upp och moderkakan var i vägen. Läkarna fick göra flera försök och fick ut barnet först efter att ha kastat sig över Hannafias mage.
– Jag frågade vad det var. De sa att det var en flicka och sen minns jag inget mer.

Hon sövdes direkt efter att barnet kommit ut och möttes efteråt av en skärrad narkosläkare.
– Hon var stressad och sa flera gånger att så här får det inte gå till, berättar Hannafia Spånberg, som tror att hon själv befann sig i chock den första tiden.

Hon pratade med en av läkarna ett par gånger när hon låg på avdelningen. Det visade sig vara en ST-läkare under utbildning. Hon redogjorde för varför de inte hade vågat söva Hannafia Spånberg.
– De var rädda för att det skulle bli mer blödningar då och det skulle vara farligt för barnet. De vågade inte heller stanna upp och vänta de minuterna det skulle ta att söva.

ST-läkaren skrev en avvikelserapport på det som hade hänt. Några dagar senare kunde Hannafia Spånberg lämna sjukhuset – utan att någon från narkosavdelningen hade tagit kontakt med henne
– Jag fick höra efteråt att de hade kastat rapporten. De trodde att jag mådde bra eftersom jag hade åkt hem.

Efter en månad tog hon kontakt med en psykolog på kvinnokliniken. Hon fick ett möte en månad senare och i höstas kunde hon även träffa narkosläkaren och läkaren som opererade för att gå igenom förloppet.
– Jag insåg inte förrän senare hur jobbigt det var, men det räckte med två möten för att jag skulle kunna släppa det mentalt. Jag behövde nog bara få bekräftat att det jag hade varit med om var hemskt, och jag förstod på läkarna att det hade varit jobbigt för dem också, säger Hannafia Spånberg, som i efterhand har undrat hur sjukhuset hanterar misstag som sker i vården – och om de drar lärdom av dem.

Hon har anmält händelsen till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Anmälan skickades in i september, men nu, fem månader senare, har narkosläkaren ännu inte yttrat sig.
– Jag är inte arg på henne. Det som har hänt har hänt. Det enda jag önskar är att sjukhuset hade tagit det på lite allvar och försökt reda ut varför det hände.

I början lade hon en stor skuld på sig själv, berättar hon, eftersom hon inte skrek eller försökte stoppa snittet. Men sedan insåg hon att det var sjukvårdspersonalens ansvar att se till att bedövningen tog.

”Ett stort plåster på såret”, säger hon, var att det gick så bra med Tuva-Li som föddes genom snittet. Även eftervården hjälpte henne mycket, berättar hon.
– Personalen på BB var helt fantastisk och tog mig på allvar. Det betydde mycket.

Hannafia Spånberg har inte ens funderat på om hon ska anmäla det hon varit med om till patientskadenämnden, där hon eventuellt skulle kunna få ersättning. Fysiskt har hon inga men, men psykiskt påminns hon ibland om smärtan under ingreppet.
– Jag har fått ett annat förhållande till smärta. Det var jättejobbigt att ta vaccinsprutan i höstas till exempel. Det låter tramsigt. Det är ju bara en spruta, men det blir som att jag återupplever smärtan.
– Men det är inte synd om mig. Jag mår bra nu och det här är inget som hindrar mig om jag vill skaffa fler barn i framtiden, men det är inget som jag planerar.

Nästa avsnitt: 15 000 patienter felbehandlas i Skåne varje år.