Arenan. Publikens jubel och hejarramsor var öronbedövande under de båda matcherna. Det i kombination med medryckande rockmusik och två vrålande speakerröster ur högtalarna innebar att det stundtals var omöjligt att höra sin egen röst.
Och inte försämrade konfettiregnen stämningen när de sprutades över läktarna och planen under den årliga rugbymatchen Lund Super Bowl.
– Det är mycket hårt och tufft men det är jätteroligt, skrek Sandra Mabrouk, plockade ut tandskyddet ur munnen, spottade lite blod och visade en blödande läpp.
– Visst, man får lite smällar men det för man tåla.
Några minuter därpå, under full kalabalik där målgöraren låg underst i en hög av åtminstone åtta spelare, konstaterades att Polhems tjejlag ökat på ledningen till 2–0, vilket blev slutresultatet.
Efter en paus där hiphoparna Mofeta & Jerre underhöll och fick med publiken i sina egna låtar, var det dags för Polhems och Spykas – Spykens och Katedralskolans – testosteronstinna killar att äntra planen.
– Nu ska vi visa var pokalen ska stå fortsättningsvis, vrålade Jacob Svenberg och pekade på sin röda Spykatröja.
Några minuter senare hade stämningen höjts till bristningsgränsen – på Polhems läktarsida. Drygt tusen supportrar stod upp i bänkraderna och hejade fram laget till den seger som sammantaget – mattcherna räknas ihop – blev 6–2.
– Vi är bäst! Igen, vrålade Johan Eklöv, Polhemsskolan, medan hans favoritlag med blod, svett och tårar kämpade till sig ytterligare en seger.
75% är glada
0% är likgiltiga