Han får saker att hända

28-årige Philip Sandberg kom till Lund hösten 2002 för att studera samhällsgeografi på universitetet. Ett halvår senare drog han igång embryot till det som sedan skulle bli biståndsorganisationen Tamam.

Det har gått sju år och organisationen har expanderat enormt. De har verksamhet på flera håll i Sverige, i Europa och världen. 300 volontärer arbetar för dem.

Philip Sandberg har varit ordförande hela tiden men på lördagen, i samband med Tamams årsmöte, lämnar han över stafettpinnen till vice ordföranden Gustaf Sörnmo.

– Organisationen står på egna ben och jag har alltid tyckt att man ska delegera ansvar och inflytande. Sedan kommer jag förstås fortsätta att vara aktiv i Tamam, förklarar Philip Sandberg.

Bakgrunden till varför han avgår handlar också om att han vill verka på en annan arena - den politiska. Något som rimmar dåligt ihop med att vara ordförande i en politiskt oberoende, ideell organisation.

Han valde Folkpartiet och knappt hade det väl hunnit blivit känt förrän han i flygande fläng placerades i kultur- och fritidsnämnden (årsskiftet 2009/2010). Det är skriande brist på unga i partiet. I lokalpolitiken överhuvudtaget. De som kommer välkomnas med öppna armar.

Men Philip Sandberg får - även bortsett sin ålder - anses vara ett riktigt kap för partiet. Hans kunskaper om alla barn och ungdomar som lever här i utanförskap torde vara helt unik.

Tamams idé att arbeta nära föreningslivet har också gjort att Philip Sandberg antagligen vet mer om Lunds föreningar än de allra flesta.

Just nu når Tamam över 1000 barn och i ungdomar världen över. I fattiga länder handlar det en del om akuthjälp, men också om långsiktigt arbetet. Till exempel lär de på vissa håll ut tandborstning, avlusning och tvålanvändning.

I Lund, där allt började, är Tamams verksamhet störst. Här når de 250 nyanlända flyktingbarn och ungdomar med läxhjälp, prova-på verksamhet i föreningar och utflykter.

Att det skulle bli en biståndsorganisation var aldrig planerat. En kedja av händelser ligger bakom. Det började en januarieftermiddag 2003.

– Jag sökte upp en skolklass med flyktingungdomar och frågade om de ville följa med och bowla. Kostanden skulle vi dela på. Jag gjorde det för att jag av egen erfarenhet vet att man är ensam som nyanländ. Jag flyttade själv mycket fram och tillbaka mellan Mexiko och Sverige under min uppväxt.

Ungdomarna var skeptiska, de visste inte vad bowling var.

– Jag fick förklara och förklara. Efteråt tänkte jag att det var helt misslyckat, ingen skulle dyka upp. Men det kom några och det var lyckat även om de inte hade koll på bowling. Någon sköt klotet bakåt. Men i alla fall, nästa gång bokade jag en klättervägg. Allt fler kom med och efterhand fick jag ta in folk som hjälpte till att organisera. Sedan har det rullat på.

Det är enklare än man tror att få saker att hända, menar Philip Sandberg. Pengar är inte nödvändiga.

– Jag drog igång utflykter till Danmark. Kontaktade HH Ferries och frågade om vi kunde få gratisbiljetter. Gruppen jag skulle ta med mig är ju framtidens resenärer. Nog kunde de väl få provåka en tur?

– Det är inte svårt, det handlar om att våga och inte vara rädd för att misslyckas. Det är inte svårt att få med sig ungdomar heller. Det handlar om att skapa tillit. Många har inte tillit till människor här. Och absolut inte till myndigheter. I deras länder är det ofta väldigt annorlunda.

Philip Sandberg vill nu politiskt fortsätta arbeta för barn och unga i utanförskap.

– Vi pratar ofta om hur bra Lund är, om alla idéer som kläcks och om hur intressant staden är för näringslivet. Men här finns faktiskt många som upplever stort utanförskap. Ensamheten är ett reellt problem. Jag vill arbeta för mötesplatser där ungdomar kan träffas. Och jag vill att det sker i samarbete mellan kommunen och föreningar.