"Det fattades kärlek"

BJÄRRED.
- Alla var tvungna att göra samma sak hela tiden. Man var inte en egen person. Man var anorektiker eller bulimiker. Jag var inte längre Anna.
I dag bor Anna Roeser i en lägenhet i Bjärred. Hon är en av de före detta patienterna på avdelning 33 som är med i tioårs uppföljningen.
Hon var 13 år när hon insjuknade i anorexi och bulimi. I år fyller hon 30.

- Jag känner ingen som har behandlats på avdelning 33 som är frisk, säger Anna Roeser. FOTO: Ingemar D Kristiansen

- Nej, jag är inte frisk. Jag hoppas att jag kan bli det. Nu har jag kontroll över min sjukdom, säger hon.

Men den kontrollen fick hon inte under sin tid på avdelning 33. Hon lades in när hon var 19 år och hon låg där i ett och ett halvt år.

- På avdelning 33 handlade allting om mat och vikt. Jag var normalviktig när jag skrevs in - ändå skulle jag vägas varje måndag klockan sju tillsammans med de andra, säger hon.

Anna Roeser tycker att de strukturerade måltiderna var bra i behandlingen, liksom bildterapin. Men när hon tänker tillbaka på bestraffningssystemet känner hon sig kränkt.

- På fredagen fick jag papper och färg. Jag målade och målade. Det var det enda sättet att få ut allting. På lördagen tog de bort pappret och färgen. De tyckte att mina bilder var för mörka.
Under en period av vårdtiden blev Anna satt på en så kallad sängkur.

- Det är en stenåldersbehandling som jag ser det. Man är tvungen att ligga horisontellt och det enda man får göra är att äta. Man får inte prata med någon och man får stå upp högst fem minuter per dygn. Första gången låg jag där i tre veckor.
Mest av allt saknade hon närhet och samtal. På avdelningen fick hon delta i gruppsamtal, men inte några individuella samtal.

- I en grupp vågar man ju inte säga något. Många som har ätstörningar är tysta och blyga och har dåligt självförtroende.

Hon har en del råd till avdelning 33 om hur behandlingen kan bli bättre.

- De frågade i enkäten om jag tyckte att det saknades något i vården. Jag skrev med stora bokstäver KÄRLEK. Varför kan man inte ge någon som mår dåligt en kram? Det kan man ju inom den vanliga sjukvården.

Ett annat råd är individuell samtalsterapi. Själv har Anna Roeser fått hjälp av en terapeut i Stockholm som ger så kallad kärleksterapi.

- Vi jobbade med varifrån jag kommer i livet. Jag har fått träffa den lilla Anna. Och varje gång jag kom dit möttes jag av en bamsekram av min terapeut, säger Anna Roeser.