Bland de som läser enstaka kurser på universitetet och inte riktigt vet vad de
ska bli eller hur de ska använda sina surt förvärvade poäng, finns det ett
tröstmantra: ”ja ja, jag kan ju alltid bli lärare eller bibliotekarie. Då
får jag hålla på med de ämnen jag är intresserad av.”
Erika Olofsson Liljedahl, var en filmvetarstudent som gjorde verklighet av
tröstmantrat: hon blev bibliotekarie.
– Jag pendlade mellan lärare, journalist och bibliotekarie. Jag ville arbeta
med något som har med humanoria eller samhällsvetenskap att göra, berättar
Erika Olofsson Liljedahl över en kopp kaffe i källaren på ett av Lunds många
kaféer.
Lusten att skriva fanns tidigt, redan som barn i Höganäs skrev hon mycket.
Under tonåren gick skrivandet ned, men återuppväcktes senare. Och efter
examen från bibliotekarieutbildningen på Lunds universitet för två år sedan
lossnade det på riktigt.
– När jag studerade och läste en skönlitterär bok eller skrev något kändes det
som att jag istället borde läsa en fackbok eller skriva på en hemtenta. Det
slipper jag sedan jag börjat arbeta, säger Erika Olofsson Liljedahl.
Arbetet är i Erika Olofsson Liljedahls fall bibliotekarie på Frans Suell och
Jörgen Kocks gymnasium i Malmö.
– Jag gillar bredden på arbetet. Och att arbeta med ungdomar, det gör också
att man får styra mycket själv, säger hon med ett leende.
Hennes första bok blev en barnbok: ”Vinter på Berättargränd”.
– Att det blev en barnbok hade att göra med att jag kom på en historia som
lämpar sig för en barnbok.
Under ett vinterlov hamnar tolvårige William i ett äventyr med klassiska sagor
och måste med risk för sitt eget liv rädda andras liv. Men att sälja in
boken och storyn hos de stora förlagen visade sig inte vara så lätt.
– Barnboksgenren är rätt konservativ. Det ser man på att de klassiska sagorna
ges ut igen i cykler. När man blir förälder läser man gärna samma sagor för
sina barn som man själv fick höra som barn. Därför har jag fått ge ut den
själv.
Hon beskriver sin egen story som en berättelse där ”fantasi och verklighet
smälter ihop”.
– Det är en trend att ha mycket trollkarlar och magi i berättelsen, men det
har inte jag.
Boken riktar sig till barn i åldrarna 7–10 år. Det ställer krav på en viss
nivå på språket.
– Jag tyckte att jag skrev enkelt från början men efter flera genomläsningar
fick jag göra språket ännu enklare.
Att allt skrivande nu har blivit en bok är lite svårt att ta in för Erika
Olofsson Liljedahl.
– Jag kan inte se det som en riktig bok. Det är bara min text i en
förpackning. Men jag känner mig stolt och så.
Hon har påbörjat arbetet med en ny bok. Också den blir en barnbok. Och
vintrig.
– Snön. Allt blir vackert när det snöar. Och så döljer snön den verkliga
världen.
En vanlig fördom om bibliotekarier är att alla bär på författardrömmar. Den
fördomen visar sig stämma in på Erika Olofsson Liljedahl. Åtminstone till
hälften.
– Det känns som det är ganska långt till att bli författare. Men att jobba
halvtid på bibliotekarie och vara författare på halvtid vore perfekt. Det
skulle bli för ensamt att skriva på heltid.