Debatten om "slavauktionen" vägrar att dö

Nej, det hade inte kunnat hända på ett universitet i USA. Där ligger rasfrågan ytligare, man är mer medveten om andra etniska gruppers historia och smärtpunkter. Du säger inte n-ordet.

Å andra sidan hade inte ekonomistudenten Dilan Hewavitharana, 26 år, trott att något sådant skulle hända på Hallands nation heller. Inte på det Hallands han varit engagerad i under sina år som student.
– Jag har aldrig märkt av någon rasism på Hallands. Det fina med nationen är den värme och kärlek och positiva atmosfär som finns här. Jag har aldrig känt mig annorlunda behandlad på grund av min hudfärg, säger Dilan Hewavitharana, som är uppvuxen i Helsingborg men har sitt ursprung på Sri Lanka.

Han försvarar inte dem som klädde ut sig till slavar och slavhandlare på den beryktade nationsfesten i mitten av april. Tvärtom.
– Men man ska se det som ett försök till satir som gick snett. De hade inte tänkt till och visade dåligt omdöme.

– Därmed inte sagt att inte studentlivet har problem med mångfalden. Det är en låg andel studenter med invandrarbakgrund på nationerna. Och fördomar finns överallt.

Dagarna efter avslöjandet om vad som hänt på Hallands, började protestbreven rasa in i rektor Per Erikssons e-postbrevlåda. Bland dem fanns polisanmälan för hets mot folkgrupp. Avsändare var en lokalavdelning inom Afrosvenskarnas riksförbund, företrädd av Malmöbon Jallow Momodou.

Ett annat brev kom från Annika Carlsson-Kanyama, adjungerad professor i miljö- och energisystem i Lund.
– Som svart i Sverige blir man ständigt påmind om sin hudfärg. Du kommer ständigt i kontakt med nedsättande kommentarer. Det som hände på Hallands är ytterligare ett exempel på en nedvärderande syn på svarta människor, säger hon.

Annika Carlsson-Kanyama vet. Hon är själv gift med en svart man sedan många år.
– Du måste uppleva det själv eller se det på nära håll för att förstå. När mina barn kallades för neger i skolan ordnades direkt ett möte där de tog tag i saken. Då var det ingen som sa ”man får tåla lite skämt”. Att den åsikten finns på Sveriges största universitet är skrämmande.

Ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund är Mkyabela Sabuni. Han har inte heller mycket till övers för bagatelliserande av rasism – till exempel var det han som 2005 tog strid mot glassen Nogger Black.
– Ibland måste man visa allvaret i en sak. Visste du att man jagade negrer, sköt ihjäl dem, som ”skämt” under kolonialismen?

Han upprepar exemplet flera gånger under samtalet: som för att noga understryka länken mellan Hallandshistorien och andra, mer dödliga rasistiska skämt.

Sverige har inte gjort upp med sitt eget koloniala förflutna, fortsätter Mkyabela Sabuni.
– Man har ingen känsla alls för den delen av historien. Det som Sverige har en viss känsla för är förintelsen av judar under andra världskriget. Just därför skulle ingen skoja på det här sättet om judar.

På nätet har händelsen på Hallands fått stort utrymme. Jallow Momodou, som gjorde polisanmälan, hånas och kallas ”lättstött neger” på främlingsfientliga debattsajter. Även i tidningarnas kommentarsfält finns det gott om hat – och många, många som tycker att händelsen fått alldeles för stort utrymme.

Två reaktioner, alltså. Och en fråga om perspektiv.

Väljer du att se händelserna på Hallands – som varade några minuter och involverade en handfull berusade studenter i tjugoårsåldern – som en enskild händelse? Då framstår lätt reaktionerna i medier och polisanmälan som fullständigt överdrivna. Ser man istället det som hänt som ytterligare ett bevis på en djupt rotad, rasistisk syn på svarta människor blir kraften i reaktionen mer begriplig.

Kanske kan man till och med ta in det faktum att den amerikanske medborgarrättsprofilen Jesse Jackson tidigare i veckan personligen skrev till utbildningsminister Jan Björklund angående händelser på en jobbarfest på Hallands nation. Hur osannolikt det än verkar.

Maria Chowdhury är studentombud på Lunds universitets studentkårer och arbetar med diskriminerings- och likabehandlingsfrågor.
– Allt för många i studentvärlden vill inte se eller inse problemen som finns med diskriminering, Nu är folk förvånade och chockade, tagna på sängen.

Maktanalysen saknas, påpekar hon.
– Jag vet att det är känsligt att påpeka det, men det som hände på Hallands är ingen enskild händelse. Liknande skämt om svarta har förekommit förr i studentvärlden. Och de hade inte kunnat ske utan en viss kontext, säger Maria Chowdhury.

En kontext, alltså. En miljö som tillåter rasism i underhållningssyfte. Finns en sådan i miljö i Lund?

Jag ringer upp Christoffer Ivarsson, ordförande i Lunds studentkårer (LUS). Sedan händelserna på Hallands har han fått många uppmaningar om att omedelbart utesluta de fyra studenterna bakom ”slavhandeln” ur kåren.
– Det har spridits en bild av att det som hände på något sätt varit sanktionerat av studentorganisationerna, att Hallands arrangerade det hela. Det är väldigt olyckligt. Hallands har fått klä skott för vad enskilda individer gjort, säger Christoffer Ivarsson.

Han menar att studentlivet ofta blir en tacksam måltavla för samhällskritik av olika slag. Dessutom finns det många felaktiga fördomar och föreställningar om studenter, menar han.

Som uppfattningarna att studenterna skulle utgöra en ”framtida elit”. Eller att studenter ”borde veta bättre” och stå friare från fördomar än andra grupper i samhället.
– Jag önskar att det vore så, säger Christoffer Ivarsson med mild ironi. Men så är det ju inte.
– Inte heller kommer alla studenter nödvändigtvis i kontakt med diskussioner om samhället eller sociala mönster. Skolan har ett sådant fostrande ansvar, men knappast Universitetet.

Efter ”slavhandeln” har Hallands nation utsatts för skadegörelse och hot. Kuratorn Elinor Lavesson, som fått mycket kritik för uttalanden som vissa anser har försökt tona ner och bagatellisera det inträffade (”Jag såg det som ett skämt, som en rolig utklädnad”) vill varken kommentera stämningen på nationen eller hur man ska gå vidare.

I ett e-brev skriver hon:
”De frågor som har lyfts i och med händelsen på Hallands nation är mycket viktiga för oss och behöver ständigt diskuteras. Hallands nation har nolltolerans mot rasism och vår verksamhet bygger på att samtliga studenter ska trivas och känna sig välkomna på nationen, oavsett bakgrund. Vi har påbörjat arbetet att se över våra rutiner för att se hur vi kan undvika en liknande händelse igen.”

Hallandsaktive, mörkhyade Dilan Hewavitharana sitter på uteplatsen utanför nationen. Han verkar inte ha några problem att hålla med professorn Annika Carlsson-Kanyama, när hon säger att ”som svart i Sverige blir man ständigt påmind om sin hudfärg”.
– Det har hänt saker, många gånger under åren. Att svenska är mitt modersmål ändrar inte på det, säger han.

Men Hallands nation – som nu blivit nationellt ökänt som rasistnäste – har inte haft någon del i det. Tvärtom. Gemenskap och kärlek och nya vänner är det Dilan Hewavitharana kommer att ta med sig, när han om några veckor lämnar studentlivet.

Och minnen. Särskilt från karnevalen.
– Det var det bästa. När vi byggde vagnen, de tre otroligt intensiva karnevalsdagarna, att gå med i tåget. Jag var utklädd till Tiger Woods.