"Det är ett sätt att leva, ett sätt att tänka"

Det tar inte många minuters umgänge med Arne Paulsson för att inse att man inte har att göra med någon genomsnittlig svensk folkpensionär.

Inte många sekunder, för att vara exakt. Det räcker med hälsningen i telefon.
– Hallå, de är glasmästarn. Ja, du ville ju snacka med mig. Kan du idag efter lunch?

”Glasmästarn” – inte många personer i den här stan klarar sig med bara sin yrkestitel. För det är där Arne Paulsson börjar. Som femtonåring får han lärlingsplats på C A Andersson i Lund. Sedan jobbar han. Hårt.
– Vi var ju ute på alla byggen. Jag lärde känna alla platschefer. De fick respekt för mig, säger han.

Som 24-åring hade han lyckats skrapa ihop 180 000 kronor i sparkapital, vilket väl motsvarar ungefär det tiodubbla idag.
– I år firar jag femtio år som entreprenör. Det är ett sätt att leva, ett sätt att tänka, säger Arne Paulsson.

Själv säger han att han aldrig var något vidare på att skriva eller läsa. Möjligen på att räkna, det gick lite bättre. Men näsa för affärer är något annat.

Hur det kan fungera förklarade han för en grupp företagare på Ideon för ett par veckor sedan.

Det handlade om ett hus på Clemenstorgets norra sida. Arne Paulsson hade själv varit med och satt glas där. Så när erbjudande kom om att köpa för 37,5 miljoner slog han till.
– Jag sa till säljaren, att om vi kan göra upp affären på måndag så får du 40 miljoner för huset.

Sensmoralen? Några dagar senare anmälde sig en annan intressent – och var villig att betala 60 miljoner för kåken.
– Jag såg att det var värt 60 miljoner och köpte det snabbt för 40 miljoner. Det är detta det handlar om.

Näsan för affärer och kontakterna i byggbolagen hjälpte Arne Paulssons glasmästeri att växa stadigt under 1960- och 1970-talen. Han glasade in Sparta, han glasade in Blocket. Han startade bolaget Windoor som gör produkter för inglasning av balkonger. Han ordnade import av en ny typ av isolerglas som sänkte energiförbrukningen i husen så mycket att det utgick statliga bidrag för installationen.
– Vi gjorde av med 80 ton glas i månaden. Vi hade de modernaste maskinerna. Vet du var de kom ifrån? Amstetten, i Österrike. Just det, samma stad som han, vahetterhan, Josef Fritzl bodde i. Just det.

Vi träffas i ett konferensrum i Hypoteket, den magnifika fastighet på Kyrkogatan i Lund som numera hyser Paulssonkoncernens kontor. Kronan på epok två i Arne Paulssons entreprenörsliv om man så vill: beviset på att även en fattig glasmästarlärling kan bli rik.

Kanske till och med bli respekterad.
– Jag hade aldrig fått köpa det här huset om jag inte skött mig, säger Arne Paulsson.

Skötsamheten, ja. För Arne Paulsson är en person som märks. Han har en röstvolym som omedelbart skiljer ut honom från mängden, ett tämligen obarkat men färgstarkt språk och ett sjujäkla humör. Plus fem barn med fyra kvinnor.
– Inte så konstigt att de skilde sig från mig. Jag var ju jämt på glasmästeriet. Jag jobbade som en igel.

Misstron mot Arne Paulsson nådde en slags kulmen när han 1997 nekades köpa Grand Hotel. Trots att han bjöd högst och betalat handpenning. Ett gammalt slagsmål och personalens kritik låg honom i fatet. Till slut drog sig Arne Paulsson ur affären.

Politikerna beklagade.
– Han har blivit misshandlad i processen, mer av den allmänna diskussionen än av politikerna, kommenterade Lennart Prytz, kommunstyrelsens dåvarande ordförande, avhoppet.

Strävan efter respekt är förmodligen en så god förklaring som någon när det gäller att begripa Lundafenomenet Arne Paulsson. I vart fall i hans senaste inkarnation, fastighetskungen.

För är det något alla kan enas om, så är det att Arne Paulsson tar väl hand om sina hus. Särskilt kulturhusen i centrum, som kvarteret Apotekaren i korsningen Klostergatan–Kyrkogatan som Paulssons köpte 2004 för 75 miljoner kronor.

Så här långt har Paulssons renoverat husen för sammanlagt 30 miljoner kronor. Det är långt mer än vad som är ekonomiskt lönsamt – men så kostar det också att flyga in italienska stuckatörer för att återställa husens jugendutsmyckningar till originalskick.

Betydelsen av faktorn ”respekt” kan förmodligen också förklara en del av den ilska Arne Paulsson känner mot Lunds kommun idag. Vårt samtal börjar och slutar och med det stora, dyra och långdragna käbbel som Paulssons och kommunens planer för Klostergårdens framtid skapat.
– Det är för jävligt, alla dessa kärringar som skriver in i tidningen och klagar på mig! Som om det var jag som bestämde att det skulle byggas hus där, gastar Arne Paulsson och drämmer näven i bordet så att kaffekopparna skramlar.

– Det är inte jag! Det är ju inte jag!

Turerna kring Klostergården är många och snåriga. Men Arne Paulssons upplevelse av svek går inte att ta miste på. Paulssons har gått in med stora pengar – 75 miljoner kronor, säger de själva – i ett projekt tillsammans med Lunds kommun. I utbyte fick de rätt att köpa mark för att bygga lägenheter, vilken formaliserades i en avsiktsförklaring.

Nu sätter dock flytten av fotbollsplanen käppar i hjulet. Plus att en del politiker inte riktigt är beredda att leva upp till avsiktsförklaringen.

För att förenkla grovt: Paulsson satte in pengar på kommunens konto. Men fortfarande, efter två års långbänk, har inte det utlovade paketet ankommit med posten. Det trots att bygget i princip var klart, trots att Paulssons var beredda att välja ett dyrare alternativ för bygget för att gå kommunen till mötes.
– Det är KRIMINELLT, att inte hålla vad man lovat. Det får vara slut med det nu! Det jävliga är att det är Socialdemokraterna, mitt eget parti som ställt till det.

– Jag har satt in 45 miljoner kronor hos kommunen och gjort utlägg för 25 miljoner, men inte fått en krona i ränta på mina pengar. Inte en krona!

Kommunen är slö, seg och får inget gjort. Enda anledningen till att Paulssons blivit stora i Lund är att de är de enda som orkar hålla ut tillräckligt länge. Och Lunds stads politiker har han inte så mycket till övers för.
– Han den där, Mats. Mats Helmfrid. Han har ju inte BLOD i ådrorna! Han har ju bromsvätska!

Arne Paulsson fyller 74 år i år. Själv säger han att han inte jobbar. Dessutom tillbringar han mer än halva året utomlands i sina hus i Stanz bei Landeck i Österrike, respektive på Mallorca. Han har ett stort konstintresse, och han åker fortfarande skidor i närheten av huset i Österrike. När vi träffas har han fallit i backen och är på dåligt humör.

Det finns inga bevis för att han – trots att han mycket väl har resurserna – skulle leva ett liv i lyx, förutom möjligen den Aston Martin som han emellanåt kör omkring i. Någon förmögenhet deklararerar han sedan 2001 inte i Sverige. Då var den på i sammanhanget ganska blygsamma 921 000 kronor.

Frågan om hur bolagen ska leva vidare efter honom tycks tynga honom. Fem barn med fyra olika mammor ska dela på värden för hundratals miljoner; det bäddar för ett knepigt arvsskifte.

Med en närmast förbluffande ärlighet och frispråkighet börjar Arne Paulsson redogöra i detalj för oss hur han tänkt sig att barnen ska få ärva.

Klart är att hoppet står till yngste sonen, 24-årige Marcus Paulsson.
– Alla barnen ska få pengar så de klarar sig, men någon måste nog få en aktiemajoritet så att företaget kan styras.

Vem av barnen som ska få aktierna i ägarbolaget vet än så länge bara Arne Paulsson själv.
– Men upplägget med ett ägarbolag är skapat för att företaget ska kunna bestå när inte Arne är med längre, säger Börje Svensson, styrelseordförande i Paulssons bolag.

Än så länge verkar den dagen långt borta.

Arne Paulsson säger att han har nya idéer. Han skulle gärna bygga ”hela Brunnshög” om han bara fick. Bostadsrätterna på Klostergården, utmed Trollebergsvägen och på Fabriksgatan ska fram. Liksom den nya Coop-butiken på Gunnesbo.
– Maten är för dyr i Lund! Och det beror på att Ica har 70 procent av livsmedelshandeln i Lund. Jag fattar inte att inte politikerna kan se att vi behöver konkurrens för att få ner priserna.