– Det där är rostad paprika, som jag har gjort i ugnen. Jag såg att den var
vacker. Sen har jag lagt det på en tallrik och fotograferat och sen kört det
i datorn, säger Leif Svensson när vi träffas.
Leif Svensson har uppfunnit två astmamediciner som hjälpt tiotusentals
människor, Bambec och Bricanyl. Sedan 31 mars i år är han pensionerad ”på
riktigt”, som han säger själv. Nu ägnar han dagarna åt fotoakvareller,
musicerande och livets njutningar.
Men låt oss backa bandet till 1941. Då föddes Leif Åke Svensson i Osby.
Föräldrarna arbetade på Brio (Bröderna Ivarsson, Osby AB), den ene på
barnvagnsavdelningen och den andre som sekreterare åt fru Ivarsson. Givetvis
hade barnen lådvis med träleksaker hemma.
I sena tonåren blev Leif Svensson religiös. Det var tack vare jazzen.
Jazzrecensenten Ove Hahn kom med hela sitt arkiv med LP-skivor till den
legendariske prästen och kyrkoherden Gunnar Rosendal, även kallad fader
Gunnar.
– Och då blev jag religiös. Fader Gunnar var en mycket häftig präst, mycket
originell. Det var han som införde musik och konst och sådant i kyrkan – och
jag skötte rökelsen, säger Leif Svensson och ler.
Han hade också tillsammans med fader Gunnar hand om en musikcirkel i kyrkan.
Men efter ett tag blev Leif Svensson mindre religiös. Det blev de andra i
cirkeln också.
– Då blev fader Gunnar förbannad. Han sa att det var obligatoriskt att gå på
bönerna på kvällarna om man ville vara med i musikcirkeln. Då vill jag inte
vara med längre, sa jag och gick. Efter tio meter skrek fader Gunnar: ”Men
Leif, kom tillbaka! Vad är det frågan om”, undrade han.
– Jag har tappat tron, och jag ställer inte upp på dessa villkor, sa jag.
Fader Gunnar sade då: ”Kom ner till pastorsexpeditionen i morgon, så kan vi
diskutera om vi ska skriva ut dig ur kyrkan, eller ej.” Efter att jag hade
redogjort för jag trodde och tyckte, så sa fader Gunnar att ”vi skriver ut
dig”.
– Det var en jättefin sommardag och fader Gunnar kramade om mig och sade att
vi är fortfarande bästa vänner, och nu går vi ut i trädgården och dricker
ett gott vin.
Och där hade han en speciell fråga. Fader Gunnar plockade upp ett skrynkligt
papper, en recension av Stravinskys ”Våroffer” i en uppsättning från Paris
med nakna människor på scen.
– Fader Gunnar frågade mig vad jag tyckte om det. Jag tycker det är helt ok,
sa jag.
Leif Svensson förtydligar hur speciell Stravinskys balett är.
– Jag vet inte om du känner till Stravinsky, men ”Våroffer” är ju rena
samlaget.
– Hursomhelst, det var allt fader Gunnar ville höra. Att jag tyckte det var
ok. För det tyckte han också, säger Leif Svensson och skrattar.
Han flyttade till Lund 1961. Ett år senare började han spela klarinett i
Bleckhornen. Som student var han vild och galen, säger han. Han var med i
Lundakarnevalen 1962, men bara första kvällen. Oturligt nog bröt han armen
när Zirkus ZingZing skulle forma en människopyramid.
Leif Svenssons sex år yngre bror studerade också i Lund. Bröderna var
väldigt lika till utseendet. En kväll i Stora salen på AF skulle de spela
Mozarts klarinettkonsert. De bestämde sig för att uppföra världens snabbaste
klarinettkonsert. Klädda i identiska gula smokingar och roterande gula
flugor, sprang de in och ut på AF:s stora scen. Den ena sprang ut från scen
och sen kom den andra in från andra hållet.
– Folk begrep ju ingenting. Sen kom vi bägge in på scenen och spelade en
duett.
Redan innan han kom till Lund visste Leif Svensson att han skulle bli
kemist. Men han fick kämpa sig in på kemibanan eftersom han hade underkänt i
matematik från gymnasiet. Det fanns en lite långsammare kurs i matematik med
ett betyg i kemi.
– Jag sökte den. De försökte övertyga mig om att det var dödfött. Men jag
sa, ni har ju gjort den här kursen för idioter som mig. Så jag fick en chans
och det gick jäkligt bra. Jag fick till och med spets som man kallade det.
– Sen gick det som smort, säger han.
1965 fick Leif Svensson fast anställning på läkemedelsföretaget Draco och
1966 uppfann han astmamedicinen Bricanyl tillsammans med Henry Persson och
Kjell Wetterlin.
– Jag var ju inte ensam om det. Men det råkade vara jag som syntetiserade
det. Kjell Wetterlin och jag gjorde kemin, hälften var.
Men från början fanns det en felaktig komponent i molekylen som gjorde att
medicinen inte hade någon verkan. Leif Svensson gjorde mätningar på
molekylen och hittade felet. Nästa dag fungerade medicinen.
– Jag sitter inte här och skryter. Du får inte uppfatta det så.
Men när han lägger till knorren ”resten är historia”, då märker man
stoltheten.
– Det är egentligen inget jag tänker på längre. Någon royalty är inte att
prata om. Men det är kul att Bricanyl har kunnat hjälpa så många sjuka.
Under 60-talet fortsatte Leif Svensson att spela klarinett med Bleckhornen,
Akademiska kapellet och Stadsorkestern. Han minns när Stadshallen i Lund
skulle invigas. Sten Broman var dirigent för orkestern.
– Men han dirigerade som en anka. Han slog som en dåre i luften. Det var
totalt värdelöst.
Musiken och arbetet har sedan gått hand i hand genom Leif Svenssons liv.
1972 disputerade han på en avhandling om så kallade förklädda droger.
Forskningen resulterade sedermera i den långverkande astmamedicinen Bambec.
1974 lärde han känna professor Neal Castagnoli under en arbetsresa till
Milano. Det började med att Leif Svensson kritiserade Castagnolis forskning.
– Det där var nog inte riktigt rätt, sa jag.
– Nej, det har du nog rätt i, men vem fan är du? sa Castagnoli i snabb
replik.
De blev goda vänner direkt och Castagnoli sa att Leif Svensson var välkommen
att arbeta i hans labb ”whenever”.
1976 åkte Leif Svensson till San Fransisco för att gästforska i Castagnolis
labb vid UCSF (University of California at San Fransisco). Han arbetade med
Neal Castagnoli och spelade ofta klarinett tillsammans med hans fru Kay.
– Hon var en mycket duktig pianist. Vi brukade spela små konserter. Allt
från Mozart till Francis Poulenc.
Sjuttiotalets San Fransisco var en fantastisk stad. Leif Svensson ler vid
minnet av hippiekulturen.
– Jag bodde precis vid Golden Gate Park. Det var så roligt när hippiesarna
gick förbi med sina kor och sina roliga kläder.
Efter ett halvår återvände Leif Svensson hem till Sverige för att fortsätta
arbetet på Draco och musicerandet. Berättelserna från de senaste trettio
åren rinner ur honom som tonerna i en klarinettkonsert av Mozart eller Carl
Nielsen.
Familjen är privat, men det personliga notark han vill bjuda på fylls av 7
år i Ystadoperans orkester och 25 år i en blåsarkvintett, numera reducerad
till en trio.
– Ja, nu spelar jag bara med två gubbar. Vi är två klarinetter och en fagott.
Denna nyligen pensionerade klarinettist fyller sitt liv med än mera musik
och konst. Den rostade paprikan har fått sin givna plats i notstället
bredvid pianot.