Sanningen är att det finns få arbetsplatser med så hård konkurrens.
Anställningstryggheten är för många forskare minimal, status- och
meritjakten institutionaliserad. Du må vara världsledande expert i ditt
ämne. Men säkrar du inte pengar till dina projekt sitter du löst.
I en sådan situation är jämförandet och pengasökandet vardag. Och med rätt
resumé är framtiden tryggad. Med svaga meriter väntar ett vikariat som
kemilärare i Sjöbo. (Vilket i och för sig inte är något negativt. Men de
flesta docenter skulle nog uppleva det som ett nerköp.)
Det är mot denna bakgrund som Sydsvenskans avslöjande om dopade cv:n bör
betraktas. Det där dokumentet som ständigt ska jämföras och visas upp - nog
hade det mått bra av en utmärkelse som "Man of the Year", "Outstanding
Intellectual" eller "Important Thinker"?
Fast jag tror inte karriäraspekten ensam kan förklara "pimp my cv"-fenomenet.
De tunga meriterna för en forskare utgörs av publicering i rätt
internationella tidskrifter, inte av kvasiutnämningar.
Det finns dessutom effektivare, mer vedertagna sätt att boosta sitt cv. Inte
minst för de riktiga stjärnforskarna. Utan större arbetsinsats kan de sätta
sitt namn under doktoranders forskning eller byta medförfattarstatus med
internationella kollegor. På så sätt växer referenslistan.
Fåfänga, anförde en skamsen vicerektor Sven Strömqvist som skäl till att han
petade in fejkutnämning i sin resumé. Erkännande och uppskattning är säkert
en annan faktor. Forskarjobbet är ofta utsatt och ensamt. Längtan att bli
sedd och belönad efter år av träget, ensligt slit är en stark kraft.
Problemet med fejkmeriter är och förblir nog begränsat. Någon riktig professor
Mühlegg har vi inte sett än.
Å andra sidan: ju mer djungelns lag får råda, desto mer primitiva blir vi.
Forskarna inkluderade.
Fotnot: cv är en förkortning av latinets curriculum vitae (levnadsteckning,
levnadslopp). I svenskan synonymt med "meritförteckning".