Lund
Familjen bor nu i en av de nyrenoverade flyktingbarackerna på Östra Torn.
- Välkomna! Stig in, ta inte av skorna. Kliv på. Varsågoda.
Ziad Khalaf-Hamdi tar vänligt emot och går före in i vardagsrummet där det
väntar kaffe, fruktjuice, nötter och småkakor. En tv står på med ljudet
nerskruvat. En efter en kommer övriga familjemedlemmar in och hälsar.
Den här familjen är på flera sätt urtypen för hur de flyktingfamiljer ser ut
som kommer till Sverige - och Lund - just nu.
De är från Irak och så kallade anhörigflyktingar. Pappan i familjen kom först.
Han har släkt här och har bott hos dem under asyltiden. Det tog honom nästan
ett och ett halvt år att få uppehållstillstånd, sedan var det dags för
övriga familjen, hustru och barn, att komma efter.
I likhet med många andra irakier som söker sig hit nu är de inte muslimer,
utan mandéer.
Den 23 april i år återförenades familjen efter att ha levt separerade i två år
och två månader.
Dahmyaa och barnen landade då på Arlanda i Stockholm. Ziad var där och tog
emot. Han hade med sig en kusin som ställde upp med bil så att familjen
kunde köras ner till Lund.
- Det var så mycket på en gång, berättar Ziad på kraftigt bruten svenska.
- Jag hade längtat efter den här dagen så länge och plötsligt var de här! Det
var overkligt. Och barnen! De satt hoptryckta med Dahmyaa under hela resan
till Lund. De var livrädda... för mig! De kände inte igen mig.
Barnen är fyrlingar och fyra år gamla. De halvligger nersjunkna i soffan och
tittar ömsom på den tecknade filmen på tv-n, ömsom nyfiket på oss. De är
stilla och säger inte ett ord. De är fortfarande ovana vid främlingar.
De är också trötta, de var uppe ovanligt tidigt just den här dagen.
Mamma Dahmyaa är desto mer sprudlande och pratför. Hon kan inte svenska men
talar flytande engelska. Hon har lärt sig det själv efter att i månader, år,
ha försökt döva sysslolösheten i Irak med hjälp av amerikanska filmer på
tv-n.
- Det sista året i Irak satt jag och barnen i princip inlåsta hela dagarna i
ett hus i Basra. Vi hade ett rum. Jag vågade inte släppa ut barnen, det var
för farligt. Det är kaos i Irak och kriminella överallt. Vi satt där bara i
rummet. Det var hemskt.
Dahmyaa säger att hon i dag är så "happy". Hon tycker att Lund är fantastiskt
och nämner i den här ordningen: äppleträden, grönskan, Stadsparken, att
kvinnor här cyklar och att det är så välordnat och tryggt överallt.
Och så vädret!
Regn och blåst?
- Ja, det är underbart! säger Dahmyaa och strålar med hela ansiktet.
- Sådant väder har vi inte i Irak. Jag älskar vinden och regnet!
Ziad är mer återhållsam. Han har haft en svår tid i Lund, han har bott
inneboende hos en syster och varit fruktansvärt orolig för Dahmyaa och
barnen som varit kvar i Irak. Han oroar sig fortfarande för framtiden. Han
praktiserar just nu på en restaurang i centrum men bara för en kort tid. Hur
han ska försörja familjen sedan är vet han inte.
Han gick en datakurs men hade inte ro att sitta stilla. Han vill ju arbeta.
Men det är svårt att få jobb och han inser att han måste bättra på sin
svenska.
I Irak var Ziad handelsresande för familjens guldfirma, här vet han inte
riktigt vad han vill göra. Men helst något som har med affärer att göra.
Dahmyaa läser svenska på sfi och vill utbilda sig till lärare i engelska och
matte.
Familjen bodde första tiden hos släktingar, i slutet av juli flyttade de in på
Klarinettgränd.
- Vi hade inga möbler. Ingenting, men jag var så lycklig! Vi har fyra rum och
här är verkligen jättefint.
Flyktinglägenheterna på Klarinettgränd tillhör kommunen och är så kallade
genomgångslägenter. De stod tidigare på Vävaregatan men har flyttats och
totalrenoverats.