LUND/REVINGE. Det är lunchtid i Södra Sandby. 19 pilgrimer har hängt av sig
ryggsäckarna utanför kyrkan. Vandringsstavarna står på led. Där inne ber de
en lunchbön innan de vecklar ut sig på gräsmattan utanför församlingshemmet.
Det är fötter som ska masseras. Muskler som ska stretchas. Smörgåsar som ska
ätas. Vatten som ska drickas. Inte mycket som ska sägas. Och så en liten
middagslur innan vandringen fortsätter.
Anna Alebo är präst i Lunds domkyrka, och en av medlemmarna i
pilgrimsgruppen i Lunds stift. Hennes uppdrag är konkret. Hon ska hjälpa
människor att upptäcka sin längtan efter det som är större än de själva. Ett
sätt är att gå på pilgrimsvandring.
– Det blir bättre när man vandrar. Själva vandringen gör att vi kan skala av
lager av bekymmer.
Själv har Anna Alebo alltid vandrat. Som tonåring vandrade hon från hemmet
vid Stenshuvud ner till stranden. Där möttes hon av oändligheten, av
horisonten.
– Jag upptäckte tidigt att det hände något med mig när jag vandrade. Platsen
vid havet nedanför Stenshuvud fick ta emot mycket av min tonårsångest och
mina tankar. Det var alltid mycket lättare att gå hem sen. Vandringen har
varit vägen till min tro.
I år är det andra året som pilgrimsgruppen arrangerar en femdagars vandring
till S:t Olof på Österlen. Vandringen sker till största delen i tystnad.
– De första två dagarna pratar vi i pauserna. Men de tre sista dagarna går
vi i tystnad från morgon till kväll, förklarar Anna Alebo.
Syftet med tystnaden är att vandrarna lättare ska komma i kontakt med sig
själv. Tystnaden ger en möjlighet att vara med sig själv och samtidigt i
gemenskap med andra.
– När man kan vara rakt upp och ner som den man är händer det något. Jag
blir den jag är och kommer hem till mig själv. Om jag hela tiden vistas i
min egen periferi och ser till att alla andra mår bra så är jag inte i mitt
centrum. Under vandringen får du en möjlighet att närma dig dig själv, säger
Anna Alebo.
Anna Alebo tror att det finns många olika skäl till att människor söker sig
till en pilgrimsvandring.
– Gemensamt tror jag är en längtan efter något mer. Det finns de som inte
känner sig hemma i kyrkan, i kyrkorummet eller i gudstjänstformen. Som inte
kan hitta det de söker där. Men längtan finns ju kvar.
Pausen är slut. Med en mil i benen reser sig vandrarna upp. Hänger på sig
ryggsäckarna och ställer sig i ring. Pilgrimsvandringen följer ett visst
mönster. Det finns en form. En struktur som håller samman. En av ledarna
läser ett bibelord: ”Vandra över landet i hela dess längd och bredd. Ty åt
dig ska jag ge.”
Pilgrimerna är tysta. Väntar på att prästen och pilgrimsledaren Lars Eric
Axelsson ska läsa Den heliga Birgittas bön. Den som ska hjälpa dem på
vandringen. Han läser den första meningen själv innan alla stämmer in.
”Herre visa oss din väg”.
”Och gör oss villiga att vandra den”.
Ett par svarta svanar tittar misstänksamt på följet som viker ner bakom
församlingshemmet. Lars Eric Axelsson går först. Sätter tempot. Inte för
snabbt. Inte för långsamt. Alla ska hänga med och samtidigt kunna gå i sin
egen takt. Gemenskapen bär. Kilometer läggs efter kilometer utan att det
märks. Ingen säger något.
Efter fyra kilometer görs det paus. Några väljer att prata med varandra.
Andra drar sig undan för att behålla tystnaden. Någon äter ett mellanmål
eller dricker en kopp kaffe. Ny ring i gemenskap. Ny bön. Ny vandring. Nu på
grusväg. Ut mot Revingefältet.
Ett rådjur tittar nyfiket upp ur sädesfältet. En häger sveper över marken.
Allt som hörs är trampet från 19 par fötter på vandring mot inre frid.
