En gång om året dominerade våldet i Lund

LUND. Demonstranterna har stannat. Klockan är 18.45 den 30 november 1993 och tåget fyller Stora Södergatan från Mejeriet upp till Västra Mårtensgatans mynning. I frontlinjen står de svartklädda, maskerade demonstranterna tätt packade, beredda på konfrontation. Bland de tusen demonstranterna finns 400 svartklädda danska BZ-aktivister. Några bär glasflaskor och järnrör. Flera har motorcykelhjälmar och hockeyskydd.

Tidigare på dagen har två män gripits i Malmö. I deras hyrbil fanns flera hundra svarta huvor, ett 50-tal hemmagjorda bomber och lika många järnrör.
Lunds innerstad är tömd på folk och alla tillfarter avspärrade med containrar. Tidigare på dagen har polismästare Holger Radner rått Katedralskolans rektor att stänga och skicka hem eleverna. Alla räknar med våld.

Över Södergatan hörs ropen på blandad svensk-danska.
- Inga rasister på våra gator! Inga rasister på vore gader!

Spänningen, förväntan och oron är befogad. Våldet har eskalerat år för år och polisens insatser har inte varit särskilt framgångsrika. 1991 stod en underdimensionerad och illa utrustad polisstyrka maktlös inför de erfarna danska aktivister som byggt en barrikad vid Domkyrkan.

Nu, 1993, är det oklart vad motdemonstranterna egentligen ska demonstrera emot. Polisen har intagit en hårdare linje mot 30-novemberföreningen, som för första gången nekats tillstånd att samlas vid Tegnérstatyn i Lundagård. Ledaren Lars Hultén har ett par timmar tidigare fått fira högtidsdagen med sin åldriga mor som sällskap. Skinnskallarna har lämnat walk-over.

Att de högerextremas demonstration ställts in är det dock få bland antidemonstranterna som känner till eller bryr sig om nu. Polisen finns ju där - en fiende så god som någon för många av dem.

I främsta ledet denna kväll går, förutom danskarna, också representanter för en rad svenska organisationer på yttersta vänsterkanten. Inte heller deras demonstration har fått tillstånd men antirasisterna, som de kallar sig, har bestämt sig för att ignorera detta.

Glenn Möllergren, 20, från Offensiv är en av organisatörerna. Nu står han längst fram, öga mot öga med den kravallutrustade polisen.
- Vi hoppades på en repris av framgången från 1992. Då gick det bra för oss. Vi stoppade tåget och visade att vi var disciplinerade, säger han.

Jämfört med 1992 är 1993-demonstrationen mindre och sämre organiserad. Däremot är de 1 300 poliser som väntar 50 meter längre upp på Stora Södergatan bättre förberedda än någonsin.

Allt står stilla i ett par minuter. Glenn Möllergren minns:
- Vi skickade fram en förhandlare till polisen. Hon förklarade vad vi ville: tåga upp till Stortorget och hålla några tal. Vi var inte ute efter någon konfrontation.

Polisens insatschef Jörgen Nilsson ber demonstranterna att vänta ett par minuter. Efter att ha rådgjort med polismästare Holger Radner beordrar han demonstranterna att skingras.
- Ni får tre minuter på er.
Ordern upprepas ytterligare en gång. Skingras!
Ingenting händer.

Det största polisuppbådet i modern svensk historia börjar avancera ner för Stora Södergatan med nyinköpta plexiglassköldar och batonger. Tomflaskor, stenar och isklumpar far genom luften, men poliserna stannar inte.

Demonstranterna flyr nerför gatan och ut mot Stadsparken. De fruktade danskarna jagas ner till Ringvägen där deras bussar står. Polisen sätter hårt mot hårt och det tycks som om taktiken går vägen.
- Jag tror att polisen ville ta revansch för våra framgångar 1992. De hade verkligen laddat upp. Vi hade inte heller någon chans att skingras. Alla gator var avspärrade och det var bara vi som stod längst fram i tåget som hörde vad som sades. Det kändes som om vi blev angripna, säger Glenn Möllergren.

Kvar på Södergatan ligger nio gripna och fyra skadade, dock ingen allvarligt. Under natten grips och förhörs 419 personer. Alla tillgängliga lokaler i Skåne fylls med demonstranter i vad som blir ett av svensk kriminalhistorias största massgripanden.

Polismästare Radner är nöjd och lättad. Rikspolischef Björn Eriksson ringer och gratulerar. Nästa morgon hämtar en radiobil Holger Radner utanför hans hem på Nöbbelöv. De åker genom Lunds centrum.
- Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i min poliskarriär. Staden var hel.

Om kravallerna i början på 90-talet kan härledas till en enda person, då är den personen Lars Hultén. Det finns liksom inga andra kandidater. En idag 60-årig vårdare på Kronobergshäktet i Stockholm som på 60-talet gjorde till sin livsuppgift att återuppväcka en gammal storsvensk Lundatradition.

När Sydsvenskan träffar Lars Hultén i hans lilla lägenhet på Torstenssonsgatan på Östermalm är han på gott humör. Ute är det snö och köldgrader, vädret känns "karolinskt", enligt Hultén.

Burgna kvarter - men Hulténs etta är spartansk, en dammig ungkarlslya utan stolar och med dusch i källaren.
Ovanför sängen: en inramad reproduktion av "Karl XII:s likfärd" av Gustaf Cederström. På golvet: meterhöga travar av gamla tidningar.

För Lars Hultén började allt den 30 november 1950. Som sexåring fick han följa med sin mamma Eva att hylla Karl XII:s minne.
- Det verkade mycket högtidligt med alla facklor.
1950 års manifestation såg ut att bli det sista fackeltåget för Karl XII i Lund.
Fosterländskt sinnade studenter och andra hade då tågat, högtidstalat och lagt ner kransar till Karl XII:s minne sedan 1853. Men nu tycktes traditionen dö ut.
Det var för nära andra världskriget. Det var för brunt.

På 30-talet hade det tidigare allmänt konservativa 30-novemberfirandet fått en alltmer nazistisk prägel - precis som hela Lunds universitetsvärld. Den protyska Nationella Studentföreningen var Lunds största studentsällskap.

Efter kriget försökte de gamla Lundanazisterna göra allt för att dölja sina tidigare åsikter. I ljuset av Förintelsen ville allt färre marschera, tala om germanska folkgemenskaper och ägna sig åt att romantisera historien.

Men hos den unge Lars Hultén brann intresset för det nationella. På Spyken fick han Lars-Olof Roland som gymnastiklärare. Roland var "nationellt sinnad" och ordförande i den slumrande 30-novemberföreningen.
Roland överräckte föreningens protokoll till Hultén, som ordnade sitt första fackeltåg 1965. Ett 50-tal mötte upp vid Tegnérstatyn. De flesta var äldre akademiker: jurister, teologer och historiker. I tåget gick också ett tiotal medlemmar från Konservativa Studentförbundet och lika många från Per Engdahls fascistiska organisation Nysvenska rörelsen. MFF:s blåsorkester spelade Marcia Carolus Rex.
- Det var svårt att få orkestrar att spela i vårt tåg. Men MFF:s orkester var kommersiellt inriktad, minns Lars Hultén.

1968 - ett år som brukar ses som den politiska vänsterradikalismens år - tågade 250 personer med facklor från AF-borgen till Katedralskolan till Karl XII:s ära.
På sextio- och sjuttiotalen fick Karl XII-vurmarna för det mesta tåga i fred. Något år kastade någon snöbollar på herrarna i tåget, ett annat år sjöng ett vänsterkollektiv "Internationalen".
- Och så var det väl några talkörer ibland. "Nazistjävlar" tror jag att de skrek. Men i stort sett var det lugnt, minns Lars Hultén.

1984 inleddes en ny era. Då kom skinnskallarna. Första året var de bara några stycken.
- Jag hade aldrig hört talas om skinheads. Men de visade sig vara väldigt bra på att trumma ihop folk. Nästa år dominerade faktiskt skinheadsen tåget.
Lars Hultén var glad att de rasistiska skinnhuvudena ville tåga för Karl XII.
- Jag såg positivt på det, även om de hade en något betänklig dryckeskultur.
Det var 30-novemberföreningens glansdagar. Tåget växte. I täten gick Lars Hultén framför en trupp trumslagare i karolineruniform. Tv direktsände.

Ett före detta skinnhuvud som Sydsvenskan talar med minns hur hans krets drogs till Lund i mitten av 80-talet.
- Det fanns liksom inget annat för oss som hade den här patriotiska och fosterländska anknytningen. Vi hade läst om Lasse och hans tåg i tidningen.

De enkla bokhyllorna vid Lars Hulténs säng är fulla av kartböcker och historisk litteratur. Rojalistiska föreningens medlemsblad "Rojalisten" ligger framme, liksom ett medlemsbrev från Ungsvenska Klubben.
Klubben är en välkänd samlingsplats på Östermalm för äldre högerextrema herrar. Flera medlemmar var aktiva nazister under andra världskriget.

Vid intervjutillfället har Lars Hultén just kommit hem från jobbet som vårdare på Kronobergshäktet. Kriminalvårdens mörkblå uniform har bytts mot en brun kostym, vit skjorta och slips.
Varje år reser han med X 2000 ner till Lund för att tillsammans med likasinnade fira Karl XII:s minne. Idag är de en blandning av äldre farbröder och unga studenter. De samlas i Domkyrkan, ber en bön, fortsätter till Tegnérstatyn för att lägga ner en krans eller tända en marschall. Sedan en gravrunda för att hedra bortgångna medlemmar. Firandet avslutas med ett högtidstal till Karl XII:s minne vid monumentet av slaget vid Lund.

Det är en inofficiell manifestation, i gränslandet för vad som kräver polistillstånd. Vänstergrupper brukar inför 30 november ringa till polisen för att fråga om någon sökt tillstånd för en Karl XII-marsch. Det har varit skönt för polisen att kunna svara nej på den frågan de senaste åren.
Högtidlighållandet av Karl XII den 30 november är och förblir Lars Hulténs livsprojekt. Och visst saknar han tiden med kravaller, molotovcocktails och skinnhuvuden.
- Då var det som om allt kretsade kring 30 november. Nu är det mer i periferin, och det är ju synd.

Lars Hultén har kallat sig rasist och har inte brytt sig om att skapa distans mellan 30-novemberföreningen och de nazister som deltagit i tåget genom åren. Tvärtom.
Den 29 november 1991 sköt civilklädd polis i Malmö ihjäl Mikael Krusell, ett skinnhuvud från Kalmar som förfestade inför marschen i Lund. I sitt högtidstal det året hyllade Lars Hultén Krusell som en hjälte som stupat för en ärofull sak.
- Vi i föreningen samlade också in en tusenlapp som vi skänkte till Mikaels familj.
1996 besökte 30-novemberföreningen till Erikslust i Malmö, den plats där Krusell dödades, för att lägga ner en krans och hedra hans minne.

När Sydsvenskan frågar mer om vilka skinnhuvuden som fanns med på 80-talet lyfter Lars Hultén telefonluren. Han ringer sin vän i Malmö, Gösta Bergquist.
Under andra världskriget var Gösta Bergquist medlem i Sven Olov Lindholms svenska naziparti NSAP. Numera återfinns Bergquist inom Nationaldemokraterna i Malmö. Han deltagit i flera fackeltåg den 30 november.
- Gösta? Det här är Lars Hultén!

Av Gösta Bergquist får Lars Hultén genast ett telefonnummer till en av de unga högerextrema, renrakad på 90-talet men med hår på huvudet idag. Det forne skinnhuvudet vill inte stå med namn i tidningen, men minns med glädje Lars Hultén och de äldre akademikerna i Lund.
- De var bra och sakliga individer som lärde oss mycket om historia. Det var ju inte många av oss som gått i skola fullt ut.

Containrarna. Ödsligheten. Polishästarna. Våldet.
Kravallerna mellan 1984 och 1994 finns i Lundabornas kollektiva minne, på samma sätt som Palmemordet eller Estonias förlisning finns i svenskarnas.
- Det var hemskt. Vi vanliga Lundabor hade liksom inte tillgång till vår stad, minns historikern Sverker Oredsson.
På några år omvandlades en av Lunds äldsta akademiska traditioner, fackeltåget till Karl XII:s ära, från något historieromantiskt och gubbigt till något ungt, aggressivt och skränigt.
30 november blev även ett test för grundläggande demokratiska principer.

Gun Hellsvik, Lundabo och moderat justitieminister under åren 1991-1994, minns problemen som regeringen fick på sitt bord.
- Alla blev tagna på sängen. Det var första gången vi ställdes inför så välorganiserade demonstranter.
Gun Hellsvik ansåg att den demokratiska principen om mötesfrihet var viktigare än de miljontals kronor som polisbevakningen av 30 november varje år kostade. En inställning som 1993 också fick regeringen köra över länsrättens beslut att inte bevilja 30 novemberföreningen demonstrationstillstånd.
- Jag tillhörde den grupp som ville skydda demonstrationsrätten. Om man förbjuder demonstrationer är det ett mycket allvarligt steg rent principiellt.

Högerextremisterna skulle alltså få tåga i Lund, till nästan vilket pris som helst. Samtidigt fanns besvärande kopplingar mellan Gun Hellsviks regering och 30 novemberföreningen. 1991 blev det stor skandal när det avslöjades att utrikesminister Margareta af Ugglas (m) sex år tidigare hade hållit ett föredrag för Ungsvenska Klubben - den högerextrema Östermalmsklubb där Lars Hultén var och är medlem.
Margareta af Ugglas föredrag på Ungsvenska klubben hette "Högervindar över världen". Lars Hultén var där.
- Margareta af Ugglas och jag bodde faktiskt grannar här på Torstenssonsgatan då. Jag fick skjuts av henne efteråt.

För Lundapolisen var regeringens beslut att bevilja demonstrationstillstånd ett bakslag. Men Holger Radner och hans medarbetare hittade vägar runt demonstrationstillståndet. 30 novemberföreningen hade visserligen fått tillstånd att anordna en "allmän sammankomst i Lund den 30 november" - men detta, insåg polisen, kunde betyda många olika saker.
- Lund betyder hela Lunds kommun. Och 30 november varar mellan klockan 00.00 och 24.00. Teoretiskt hade vi kunnat låta dem demonstrera klockan 00.10 i någon skogsbacke.

Riktigt så radikal var inte polisen. Men nästan. 30 novemberföreningen fick tillstånd att samlas klockan 15.00-16.30 på Klostergårdens idrottsplats. Motdemonstranterna fick hålla till på Smörlyckans idrottsplats. Polisens mål var att kyla ned det upphettade intresset för hela evenemanget.

Sverker Oredsson är professor i historia och har forskat mycket kring högerextremism i Lund under 1900-talet.
- Om det finns någon hjälte i detta, så tror jag att det är Holger Radner. Det var hans taktik, att polisen vågade skilja på demonstrationerna, som blev början till slutet, säger Sverker Oredsson.

1994 blev den första lugna 30 november i Lund på ett decennium. Föreningen fick visserligen tillstånd att vara på Tegnérsplatsen, men bara kring lunchtid. Däremot nekades motdemonstranterna att tåga.
Oron fanns dock kvar, även om den för första gången på länge skulle visa sig obefogad. Polisinsatsen var detta år nästan lika stor som 1993, men hade nästan inget att göra.
De fruktade BZ-danskarna stannade hemma. Holger Radner tror att det berodde på att polisen gjorde det jobbigt för dem 1993.
- De fick sitta och vänta i många timmar i utkylda bussar innan de förhördes. Det kändes nog inte så kul att åka till Lund och spela allan efter det.

Den allmänna bilden är att 30-novemberfirandet mer eller mindre dött ut i Lund. I en minnesbok från Lundapolisen skriver Holger Radner:
"Numera är det väl strängt taget ingen som egentligen bryr sig om Karl XII-firandet i Lund 30 november; bortsett från de närmast inblandade".
Dessa närmast inblandade verkar dock bli allt fler.
Förra året hölls det största Karl XII-firandet sedan de våldsamma åren. I två manifestationer högtidlighöll sammanlagt ett 70-tal nationalister kungens minne. För första gången sedan 1994 hölls ett fackeltåg.

30-årige Oscar Porath är av de nya som flockas kring Karl XII-kulten. En teologistudent som rekryterades till 30-novemberföreningen förra året, och som beskriver sig som fosterlandsvän och värnare av svenskheten.
För Oscar Porath är inte Karl XII så viktig i sig. Manifestationen den 30 november är istället en symbol för traditionell svenskhet.
- Jag har en del vänner som varit med i tåget genom åren. För mig var det premiär i fjol, och jag tänker vara med i år också. Det är en viktig nationell högtid i en tid då svenska folket och svenskheten angrips från alla håll.

Oscar Porath kände sedan tidigare en av 30 novemberförenngens veteraner, Rune Söderlund, teologidocent och lärare i systematisk teologi vid Lunds universitet.
Manifestationen den 30 november är officiellt opolitisk. Men enligt Oscar Porath finns en gemensam värdegrund hos deltagarna. De ser alla nationen och kyrkan som det som förenar ett folk.
- Den mångkulturella ideologin försöker jämställa alla kulturer som lika mycket värda, medan vi menar att i Sverige är det den svenska kulturen som ska gälla.
- Titta på hur de gör i Danmark. Där har de insett situationen.

Förra året samlade 30-novemberföreningens manifestation ett tjugotal. Hälften var äldre herrar som Lars Hultén och Rune Söderlund, hälften var studenter mellan 20 och 30 år.
Dagen före, den 29 november, hade i Lund en betydligt större manifestation till Karl XII:s minne hållits. Sverigedemokraternas ungdomsförbund och Nationaldemokratiska studentförbundet arrangerade. Ett femtiotal personer deltog med facklor och fanor.
Sverigedemokraternas politiske sekreterare i Malmö, Mattias Karlsson, talade ute vid Monumentet.
- Vi känner samhörighet med dem som startade den här traditionen 1853. De var nationalistiska studenter och det är vi också, säger Mattias Karlsson.

Arrangörerna hade egentligen sökt tillstånd för att tåga den traditionella vägen genom Lunds centrum, från AF till Katedralskolan. Polisen sade nej till det. Sverigedemokraterna fick nöja sig med att tåga dagen före, den 29 november. De fick inte heller vara i stan utan tilläts tåga från Sofiaparken till Monumentet.
Ärendet hanterades under stort hyssj-hyssj från polisens sida av rädsla för att motdemonstranter skulle dyka upp. Tillståndet beviljades officiellt på plats, fem minuter innan manifestationen skulle börja.
- Det var med stor vånda som jag beviljade det tillståndet, säger polismästare Holger Radner.

Risken för nya kravaller den 30 november finns ständigt. Reglerna kring tillstånd för allmänna sammankomster är inte glasklar, och Lundapolisen har utnyttjat det luddiga rättsläget för att nå sitt övergripande mål - att Lundaborna ska ha tillgång till sin stad den 30 november.
En hjälp för polisen är att Lunds kommun sedan 1995 års manifestation "Ljusets Stad" varje år söker tillstånd för olika sammankomster på torgen. På så sätt kan polisen hänvisa till att torgen är upptagna om andra organisationer frågar.
- Men ibland glömmer kommunen att ansöka, och då får vi diskret påminna dem om att det är dags, säger Holger Radner.

Frågan är hur länge polisens dribblande med demonstrationstillstånd kommer att fungera. Ju mer de våldsamma åren sjunker undan i allmänhetens minne, desto svårare blir det att motivera nya avslag.
- Vi har legat lågt. Vi vill inte ha någon ny fokusering på 30 november. Men det är en jäkla balansgång. Folk får inte glömma.