Eriksson blev rektor med vilseledande meriter

Flera forskarstuderande förnekar att han varit deras huvudhandledare. Och flera av de patent han sade sig inneha gällde inte vid hans ansökan.

Den 16 oktober 2006 tog Lunds tekniska högskola (LTH) emot en ovanlig ansökan. Avsändare var Per Eriksson, generaldirektör för statliga forskningsmyndigheten Vinnova, doktor i signalbehandling och tidigare rektor vid Blekinge tekniska högskola.

Få forskare blir professorer, högskolans finaste titel. Den förutsätter normalt ett omfattande vetenskapligt arbete i internationell klass. Den förutsätter numera också en pedagogisk gärning – det vill säga, man måste ha undervisat och arbetat med att utveckla läromedel, kurser och metoder.

Per Eriksson hade inte mycket av detta. Han hade visserligen gjort en fin karriär som tjänsteman, men det var meriter som inte på något sätt kunde ersätta kärnan i professorsjobbet: forskning och undervisning.

Dessutom var hans viktigaste meriter gamla, för att inte säga åldersstigna, i en föränderlig forskarvärld. Vid tiden för ansökan hade Per Eriksson inte varit aktiv forskare sedan 1989. Erfarenheten av undervisning låg ännu längre tillbaka i tiden.

– Per ville ju väldigt gärna bli professor. Därför fick vi doktorander leta igenom våra arkiv och se hur många artiklar vi hade tagit med Per som medförfattare på, berättar forskningskollegan Thomas Lagö.

Själv ger Per Eriksson en annan förklaring. Att den saknade titeln nästan hade blivit ”ett trauma”.

– Internationellt utgick alla från att jag som generaldirektör för en stor forskningsfinansiär var professor. Så fick jag be dem ändra min titel hela tiden. Det blev skämmigt till slut, säger Per Eriksson.

Helt utan meriter var Per Eriksson inte. Han hade sex vetenskapliga artiklar i viktiga tidskrifter. Och han hade god erfarenhet av att handleda doktorander, vilket är en oerhört viktig merit som räknas både vetenskapligt och pedagogiskt.

Förmågan att handleda vägde också tungt när Lunds universitet slutligen, i december 2006, befordrade den dynamiske generaldirektören till professor.

Och med professorstiteln säkrad, blev nästa karriärsteg möjlig: posten som rektor.

– Han insåg säkert, om han nu gick i rektorstankar, att för att kunna bli rektor måste man ha professorstitel, säger akademisekreterare Hans Modig, som ledde rekryteringen.

Sydsvenskan har granskat Per Erikssons ansökan om att få bli beford­rad – och hela hans väg till rektorsposten.

I sin meritförteckning anger Per Eriksson att han varit huvudhandledare för två doktorsavhandlingar (Sven Nordholm, 1986–1992, samt Thomas Lagö, 1992–2000, samt biträdande handledare för fem forskarstuderande.

Meriterna gjorde intryck på lärarförslagsnämnden, som skulle godkänna befordran. ”Flera av dessa har idag framträdande roller i vetenskapssamhället och handledarskapet får därför anses vara gott.”

Men bilden av den framgångsrike handledaren är inte sann.

Sven Nordholm (doktorsavhandling 1986–1992). I förordet till Sven Nordholms doktorsavhandling från 1992 tackas Per Eriksson, som en av flera personer och benämns ”vän och rådgivare”.

Men enligt Ladok, som registrerar studieresultat för svenska högskolor, var han inte huvudhandledare. Det var Göran Einarson, nu pensionerad professor i signalbehandling.

– Jag hade det formella handledarskapet, det är riktigt, säger Göran Einarson. Jag såg till att Nordholm fick handledning och att det blev en disputation. Per hade dock ett informellt handledarskap.

Även det informella handledarskapet bestrids. Så här beskriver Sven Nordholm själv, i ett mejl, relationen:

”Per blev rektor i Blekinge innan jag skrivit färdigt min avhandling. Så Ingvar Claesson var min dag-till-dag-handledare. Per var en upptagen man redan på den tiden”.

Bilden av delad handledning bekräftas av Göran Salomonsson, professor på institutionen vid denna tid.

– Per och Ingvar Claesson delade på handledningen.

Thomas Lagö (doktorsavhandling 1992–2000). Även vad gäller denna avhandling saknas uppgifter i Ladok om Per Erikssons huvudhandledarskap. För det stod istället Sven Lindblad, professor i akustik och senare rektor för LTH.

– Lagö hade varit ute och jobbat i industrin några år. När han kom tillbaka för att slutföra sin avhandling fanns inte längre Per kvar i Lund. Så det blev jag som fick ta ansvaret för att slutföra avhandlingsarbetet, säger Sven Lindblad.

Men Per Eriksson påstår sig ju vara huvudhandledare för Thomas Lagös avhandling?

– Jo, han har väl sett det så. Men det var jag som fanns kvar på institutionen och handledde i slutfasen. Så Per kanske borde sett efter vad det stod i pappren innan, säger Sven Lindblad.

Thomas Lagö bekräftar bilden: Per Eriksson är bra på att sätta igång saker, men sämre på att ta dem i mål. Så var det med doktoranderna.

– Alla vi som haft Per har fått vara våra egna handledare. Han jobbade framförallt med politiska frågor, inte tekniska. Han är en god inspiratör men någon måste ju sköta handledarrollen och många av oss fick sköta det helt själva, säger han.

Per Sjösten (licenciatavhandling 1981–1985). Vad gäller licenciatavhandlingen från 1985 verkar uppgifterna stämma. Däremot påstår Per Eriksson på ett ställe i sitt cv att han även handlett doktoranden Per Sjöstens avhandling vid Chalmers, som slutfördes senare. Så var det inte.

– Per fanns med som ett slags mentor, visst gjorde han det. Särskilt i början. Men han hade mycket att göra, säger Per Sjösten. Min verkliga handledare var Ingvar Claesson.

Oklarheterna fortsätter när vi granskar Per Erikssons påståenden om att han varit biträdande handledare för fem forskare under åren 1981–2003.

I två av de fem fallen går uppgifterna att ifrågasätta. Ett av dem rör Jan-Olof Gustavsson, idag lektor på Blekinge tekniska högskola. Han förvånas över påståendena.

– Nej, jag har aldrig haft honom i någon nära forskningsrelation. Det har jag aldrig haft. Då är det någon felinformation någonstans, säger Jan-Olof Gustavsson.

Samma svar kommer från Ingvar Claesson, idag professor i signalbehandling på Blekinge tekniska högskola. Han har arbetat nära Per Eriksson i många år och kallar honom ”en stor inspiratör och mentor”.

Men att Per Eriksson ska ha varit hans biträdande handledare under åren 1981–1986, som Eriksson påstår i sitt cv, stämmer inte. Deras forskningsinriktningar var olika, berättar Ingvar Claesson.

– Jag jobbade med medicinskt ult­raljud. Per med vanligt ljud. Så där jobbade vi inte så nära. Per fungerade inte som min handledare, det gjorde Göran Salomonsson, säger Ingvar Claesson.

Konfronterad med uppgifterna, står Per Eriksson fast vid de skrivningar om huvudhandledarskap som finns i ansökan. Men han medger också de faktiska omständigheterna: att han framför allt handledde dem i början av deras forskningsprojekt.

– Jag tog fram de grundläggande problemen, ordnade finansiering ... sedan är det ju mycket upp till ­doktoranden själv.

Att han valt att kalla sina insatser ”huvudhandledarskap” kan ses som en sorts efterhandskonstruktion: det han gjorde då hade kallats huvudhandledarskap idag.

– Jag uppfattar det så, säger han.

Under åren som forskare i Lund på 1980-talet gjorde Per Eriksson även flera försök att slå sig fram som in­novatör och företagare. I sitt cv berättar han om framgångsrika konsult­jobb för industrin, hur han hjälpt till att utveckla nya produkter och hur han har startat flera företag.

Han framhåller även sina insatser som uppfinnare – inte minst hävdar han att han är innehavare av tre patent. Även dessa påståenden är oriktiga.

Det första patentet står Per Eriksson ensam för. Det beviljades 1986 och kan teoretiskt ha varit i kraft ända fram till 2006, när professorsansökan lämnades in.

– Men årsavgiften har inte betalats på länge. Patentet upphörde sannolikt för många år sen, säger Cecilia Montgomery på Patent- och registreringsverket (PRV).

Det andra av de tre patent Per Eriksson säger sig inneha, blev aldrig något patent över huvud taget. Per Eriksson stod förvisso som med­sökande på Thomas Lagös patentansökan 1998. Patentverket bad då om ett klargörande, ett så kallat tekniskt föreläggande.

– Vi fick aldrig något svar, så det gick aldrig vidare.

Det tredje och sista patentet finns dock. Per Eriksson står som tredje sökande på Blekingeforskaren Nedelko Grbics patent. Den ansökan lämnades in 2006, då Per Eriksson inte forskat aktivt på decennier.

Och här stämmer uppgifterna.

– Jodå, han har bidragit. Hans idéer finns med som en av grunderna för patentet, berättar Nedelko Grbic.

Men även här finns en hake. När Eriksson 2006 lämnade in sitt cv och bad att få bli befordrad till professor var detta patent ännu inte beviljat.

”Jag har tre patent”, skriver Per Eriksson i sin ansökan.

En mer korrekt beskrivning hade varit ett utgånget patent, en icke fullföljd ansökan, och en ansökan under behandling.

– Jag uppfattade det så. Men de saker som är sakligt fel får man naturligtvis rätta till, säger han nu.

Den 22 mars 2007 befordrades generaldirektör Per Eriksson till professor i signalbehandling vid Lunds universitet. Några månader senare inleddes rekryteringen av ny rektor för Lunds universitet.

Per Eriksson uppmanades söka. Inte minst var stödet starkt från Lunds tekniska högskola. I hans akt återfanns exakt samma cv som gjort honom till professor.

Ett och ett halvt år efter befordran stod han i universitetsaulan och tog emot rektorskedjan, som Oskar II skänkte vid invigningen av universitetshuset 1882. Han var tillbaka i Lund efter nästan tjugo år. Som rektor för Nordens största universitet och chef för en av Sveriges största myndigheter med 6  000 anställda, 46 000 studenter och en budget på 6,5 miljarder kronor.

En av hans första arbetsuppgifter blev att ta fram nya regler för hur uppgifter om vetenskaplig oredlighet, alltså fusk, ska hanteras av Lunds universitet. Av de nya reglerna framgår att ett exempel på sådan oredlighet är att ge ”vilseledande uppgifter om en persons insats i forskningen”. Och att sådana misstankar ska utredas av en ny nämnd.

Ytterst fattas dock beslutet om en forskare fuskat eller inte av universitetets högste tjänsteman: rektor själv.