– Jag vill ha väck dem allihopa, säger 83-årige hyresvärden Bertil Andersson.
Stödd på en käpp öppnar han dörren till en av de sex lägenheterna.
Överallt ligger högar med skräp som den 74-årige hyresgästen släpat med sig.
På en av väggarna hänger en affisch från utställningen Realism som visades på
Lunds konsthall 1974. Där har också en spindel spunnit en stor väv.
Stanken av urin och avföring från den trasiga toaletten gör det omöjligt att
vara i rummet längre än några minuter.
Bertil Andersson vet inte var hans hyresgäst är för tillfället.
– Han är nog ute och samlar på sig ännu mer grejer, muttrar han.
Andersson tror att han skulle kunna få bra betalt för de tre gamla husen och
sen dra sig tillbaka till ett äldreboende eller en egen lägenhet tillsammans
med sin sambo.
Men först måste han bli av med de boende och rusta upp ordentligt. Han ojar
sig över det här med besittningsrätt och hyresnämnden och att det nästan är
omöjligt att få någon vräkt. Även om han lyckades bli av med en person
nyligen.
Relationen mellan de boende och hyresvärden är långt ifrån smärtfri.
Hyresgästen Lasse drar själv av 1 700 kronor från hyran som ligger på 4 635
kronor. För att värmen inte fungerar, hävdar han.
Men trots att frågan fick lösas i tingsrätten berättar Lasse att han trivs bra
på Tunisborg där han har tillbringat ett decennium.
– Jag värdesätter att inte ha någon ovanpå mig för jag gillar att spela musik.
Han bjuder in till vardagsrummet där Sonny and Chers ”Look at us” hörs från
stereon.
Lasse höll på lite för länge ”som om det vore studentafton varje dag”, som han
uttrycker det.
Nu har han lagt av med spriten, men är sjukskriven sedan länge. Oklart vilken
diagnos, säger han.
Lasse är konstnär och gör gitarremmar. Han karvar in mönster i lädret för
hand. Han har färgat håret och skägget rött för ett ännu hemligt projekt.
Och nyligen fixade han tänderna:
– Nu ser jag ut som Johannes Brost i Jönssonligan, skrockar han.
Men hur har det blivit så här?
Hur har de anrika husen, vars historia Bertil Andersson stolt berättar om,
blivit tillhåll för människor på samhällets botten där de lever under
miserabla förhållanden?
– Jag, mitt dumma fä, såg inte upp i början. Jag kollade inte med skatteverket
och kronofogden. De första hyresgästerna verkade propra och städade och nu
är det som det är.
Han slår näven i plastbordet i trädgården och försöker överrösta tågen som med
jämna mellanrum dundrar bakom hans rygg.
Nu vill han inte låta någon bo där längre.
Lapparna med texten ”Lägenheter uthyres” ligger på skrivbordet i hans
arbetsrum.
– Jag var naiv och ville hjälpa till. Man tyckte ju synd om de människorna.
Men nu räcker det, säger Bertil Andersson.