LUND. Som Sydsvenskan berättat har partikelfrågan valsat runt i den
kommunala miljöbyråkratin åtminstone sedan 1998. Först gällde det lacken på
Sven-Thore Holms bil, en fråga som idag är löst genom att Banverket ersatt
honom för omlackeringar.
Vad som däremot inte är klarlagt är tågdammets effekter på människor – också
det ett krav på kartläggning som drivits av Sven-Thore Holm.
– Egentligen är det med partiklarna här ett jätteproblem som inte alls bara
gäller Lund. Men eftersom vi har en kommunmedlem som vill veta måste vi ta
tag i det, säger Per-Göran Andersson.
Efter flera år vände sig miljönämnden till Banverket för att få svar på hur
farligt dammet egentligen är.
– Först försökte de hävda att vi inte hade något rätt att ge dem uppdraget
att ta fram ett svar, berättar Per-Göran Andersson.
Men det hade kommunen. Och strax innan jul kom svaret. Banverket skriver att
det inte finns skäl att tro att metalldammet ”medför en sådan skada eller
lägenhet för människors hälsa eller miljön som rimligen kräver att verket
vidtar åtgärder”.
I nästa andetag berättar Banverket dock att man sedan fem-sex år arbetat för
att få mer kunskaper i ämnet. Forskningen om partiklar är också prioriterad,
skriver man.
I nästa andetag säger Banverket ändå att man har ett ”betryggande underlag”
för sin bedömning av dammets effekter.
Många av de forskare Sydsvenskan varit i kontakt med återkommer till bristen
på kunskap, vad gäller partiklarnas hälsoeffekter.
En av dem är Karin Sjöberg, avdelningschef på halvstatliga IVL Svenska
miljöinstitutet, som bland annat mäter luftkvalitet i svenska städer.
– Vi vet inte effekterna av partikelbelastning. Vi vet inte heller vilken
betydelse partiklarnas storlek, antal eller innehåll har, säger hon.