Strax före avfärd visar barnen att de har järnkoll på vilka regler som gäller.
Sydsvenskan får ovett.
– Man måste ha bältet på! upplyser Jack Åström.
– Och man får inte ha skor på sig i bussen! säger Muhammed Einarsson.
– Oj. Förlåt.
– Är skorna smutsiga? undrar Muhammed Einarsson.
– Nej.
– Då är det okej.
Klockan är nio på morgonen och busschaufför och förskolepedagog Stefan Högberg
drar igång motorn. Vi rullar ut på Svenshögsvägen och sedan vidare ut på
Norra ringen.
– Kommer ni ihåg vart vi ska i dag? undrar förskolepedagog Emmy Cederblad och
vänder sig till barnen.
– Måryd! ropar de i kör.
Alla vet. De är väl förberedda, precis som personalen, men det krävs.
Planeringen är minutiös. Det är mycket som ska tänkas på och packas ner.
Varje dag. Maten. Frukten. Pyssel (för dagen pumpor), fingerfärg och ombyten.
Att skjutsa barn ut i skog och mark i specialinredda förskolebussar har blivit
ett alternativ i Lund.
På detta sätt vill kommunen dels möta det enorma trycket efter nya
förskoleplatser, dels ha flexibla alternativ så att man inte fastnar i att
bygga nytt och förbygger sig.
Bussarna knyts till en vanlig förskola och fungerar som en egen avdelning. Är
vädret helt omöjligt stannar man hemma och har då en lokal att vistas i. Men
det är bara i nödfall, huvudprincipen är att förskolebussen kör ut varje
dag. I ur och skur.
Sydsvenskan följer med en förskolebuss som tillhör Saltkråkans förskola på
Norra Fäladen. Barnen är i åldrarna tre till fem år. För dagen är de fem.
Förskolebussen kommer med stor sannolikhet att fyllas nästa termin (max tjugo
barn) då trycket är högt, berättar förskolechef Sven-Erik Lundmark. Han
säger också att barnens föräldrar själva väljer förskolebussavdelningen.
– Det är ett speciellt alternativ. Det måste få vara helt frivilligt.
Dagen börjar med att busschaufför och förskolepedagog Stefan Högberg hämtar
bussen på Gastelyckan. Då har den precis fyllts med mat från Måtidsservice,
maten varmhålls sedan. Ingenting lagas i bussen.
Bussen är specialinredd med en vask, toalett, klädlådor, skohyllor och höj-
och sänkbara bord som kan förvandlas till britsar om barnen behöver sova
middag.
Barnen säger att de gillar att åka buss och småpratar sedan med varandra under
resan ut till Måryd.
– Är du en pojke, Jack? undrar Ibrahim Dastagir.
– Ja, säger Jack.
– Varför har du nagellack?
– För att jag vill.
– Ska vi åka på motorvägen, Emmy? undrar Muhammed Einarsson.
Alla barnen vill åka på motorvägen.
– Nej inte i dag, svarar Emmy Cederblad. Vi ska ju till Måryd.
Färden går ganska ofta till Måryd och Skrylleskogen. Ett skäl är att barnen
tycker om att känna igen sig på platserna de kommer till. Ett annat
säkerhetsaspekten.
– När vi åker till nya ställen måste vi läsa av ställena noga innan. Det kan
inte bli för ofta. Det handlar om allt från färdvägen dit till eventuella
faror som till exempel stup, säger Emmy Cederblad.
Hon har arbetat på en vanlig förskoleavdelning och tycker att skillnaden är
stor.
– Man är mer tillsammans med barnen här. Vi blir inte avbrutna hela tiden av
möten eller av att man ska täcka upp på andra avdelningar, säger Emmy
Cederblad.
– Jag skulle aldrig vilja byta tillbaka, säger Stefan Högberg. Förskolebussen
ger frihet. Jag tycker också att bråken mellan barnen är färre. Det finns
inte leksaker att bråka om på samma sätt. Pinnarna och klätterträden räcker
till alla. Vi är friskare också.
Framme i Måryd bär det av till kräftdammen där det ska ätas mat, pysslas med
halloweenpumpor och så fri lek förstås. Sedan bär det av hem igen med bussen.