Jag var på invigningen av Popstad förra helgen. Där var det många svartklädda
rockers i femtioårsåldern som tittade på trettio år gamla bilder av sig
själv och sina kompisar. Hela halva the Sinners stod och tittade på en
gammal affisch företställande ...the Sinners.
Nej, nu är jag elak. Det är fräckt med Popstad. Det har varit spännande att
följa insamlingen på webben, höra berättelserna, se en hel era väckas till
liv igen.
Ändå var jag inte riktigt glad på utställningen. Den bekräftade en känsla jag
burit på länge.
Ja, känsla och känsla. En visshet.
Såhär: i teorin är Popstad och den epok den skildrar åren 1971 till 1996 rätt
spot on vad gäller min uppväxt. Jag föddes 1971 och började jobba 1996. Så
bortsett från de första femton åren borde det verkligen vara min uppväxt som
skildras på utställningen. Min epok.
Så är det inte. Alls.
Att ha totalt förlorat kontakten med rådande trender efter fyrtioårsdagen är
väl förlåtligt. Om inte att rekommendera. Det hade nog även de andra
svartklädda gästerna på vernissagefesten gjort.
Men det gick ju lätt att konstatera (bildbevis fanns ju i mängd) att de
åtminstone en gång i tiden, hade haft fingret på tidsandans bultande puls.
Det har aldrig jag haft. Något så kapitalt osynkat och ur fas som undertecknad
...ja, det är svårt att föreställa sig. Ta 1986, året då Mejeriet invigdes.
Vad gjorde jag då? Var jag en gänglig femtonåring med rockstjärnedrömmar som
hängde i replokalen dag och natt?
Nehej. Jag var på konfirmationsläger med scouterna. Inte hela året förstås,
men det är det jag minns bäst.
Det var inte det att jag inte var musikintresserad. Jag spelade till och med
elgitarr. Det var bara det att jag gillade blues, en musikstil som
kännetecknas inte varit trendig sedan 1971 eller så.
Jazz avskydde jag på den tiden, så jag missade förstås Miles Davis när han sp
elade på Mejeriet. En en konsert jag skulle givit ena stortån för att få se
några år senare när jag började uppskatta jazz. Men då var ju Miles död.
Från Mejeriet minns jag istället the Blues Brothers Bands konsert 1990. Jag
rodnar när jag skriver det för så monumentalt ohippt som 60-talssoulcovers
står väl icke att finna. Min enda ursäkt att det var samma vecka som jag tog
studenten och att jag nog inte var helt nykter.
Så där rullar det på. Hände det något epokgörande, något popstadsaktigt då var
jag inte där. Gemensamt för alla konserter jag varit på är att artisterna
hade sin kreativa topp minst 40 år innan jag såg dem live. Vilket har sitt
värde – jag är glad att jag han se Albert King, Elvin Jones och några till –
men är förstås raka motsatsen till att fatta vad som gäller här och nu. Som
Popstadsprofilerna gjorde.
En gång i mitt liv har jag sett ett band som på något sätt slagit igenom EFTER
det att jag hört dem. Det var Cardigans på Folkfesten i Malmö, cirka 1995.
Jag tyckte det lät apa om hela bandet. Sångerskan kunde inte sjunga,
basisten inte spela, allt var överspänt. Inga munspelssolon heller.
Däremot hade jag ett gäng musikerpolare som spelade instrumentala funkcovers
med låååånga saxofonsolon.
Oh, där stod jag och diggade. Självklart.