LUND. Vid det som i dag är Klostergatan 10 hittar man en skylt som erinrar om
att Frans G Bengtsson en gång bodde där. I samma hus fanns Håkanssons
konditori, där författaren gärna höll hov. Det var, kunde man säga, hans
universitet.
1970 höll Sydsvenskans redaktion till vid Lilla Gråbrödersgatan, i det som en
gång varit ett lager till en speceributik. I januari 1970 hade vi en strid
ström av besök från förtvivlade kafévänner.
- Håkanssons konditori får inte läggas ner, var budskapet.
Hundratals Lundabor, och andra, skrev på protestlistor. Men Konsum, som då
ägde konditoriet, lät sig inte bevekas. Håkanssons var inte längre lönsamt.
De sista veckorna var det fullsatt på konditoriet vid Klostergatan. Hade
hälften av besökarna då visat sig lika intresserade av Håkanssons när det
ännu inte var dödshotat, kunde dråpslaget möjligen ha undvikits.
Den 11 februari 1970 var den sista dagen på Håkanssons för Vivan Larsson, den
legendariska servitrisen, och hennes kolleger. Nostalgin var så tjock att
man nästan kunde skära bitar av den, ungefär som av finalkvällens tårtor.
De gamla stamgästerna var där, till exempel journalisten Ernst Halvardsson,
som frekventerat stället sedan 1923, och Inga Haraldson, läkaren som vistats
utom-Lunds i decennier men kommit tillbaka till staden som pensionär. Båda
är döda nu.
Det hade börjat 1902, då Tage Håkansson öppnade konditoriet. Han utlovade
annonsvis ett "Nytt första klassens Konditori, Café och Wienerbageri", och
Konsumentombudsmannen hade, om den institutionen funnits då, säkert inte
haft några invändningar mot formuleringen.
Precis som konkurrenten Lundagård, med anor från 1875, var Håkanssons Kungl.
Hofleverantör. Konditoriet blomstrade länge.
Frans G Bengtsson bodde ovanför kafét och höll sina berömda monologer från den
bredaste schaggsoffan i det största rummet, berättas det. Litteraturprofeten
Olle Holmberg har skrivit att Frans G kunde föreläsa i timmar, under tiden
sättande i sig ett otroligt antal flaskor mjölk.
Valet av dryck förklarade författaren med råd från sin läkare, men Holmberg
förmodar att författaren faktiskt gillade mjölk. Han spottade inte heller i
whiskyglaset.
Också Lundaskalden Sigfrid Tristan Lindström tyckte om att vistas på
Håkanssons. Det berodde bland annat på att det där inte fanns någon
"väderlek". Den fick han nog av i Lunds Dagblad, där han hade till uppgift
att dagligen skriva ett kåseri om gårdagens väder. Det gjorde han lysande.
Som mest fanns det 55 anställda på Håkanssons. Några av dem blev
Lundaprofiler, exempelvis Vivan Larsson och Johannes, Håkanssons alltiallo,
som bar ut bakverk till Lundaborna.
I sin bok "Detta Lund" karakteriserar Sven Christer Swahn Håkanssons som
"turistens tröst där det ligger mitt på affärsgatan, lundafruars téhörna,
enslingens tidningshylla, gymnasistens beyazbar, Swahns ro just när jag
skriver det här".
Näst efter Domkyrkans absid var enligt Swahn Håkanssons schaggsoffor det
mjukast och rikast färgskiftande i Lunds grå värld.
Det hjälpte inte i en tid då det plötsligt blev omodernt att sitta och uggla
på kafé. Håkanssons dog några år (gott och väl) innan kafékulturen i Lund
tog fart på nytt.