LUND. Spexet om den engelske kungen Henrik VIII och hans döda fruar har blivit Boelspexarnas signum. Nästa helg sätts spexet upp för tredje gången. Giljotinen är riggad och den kortväxte kungen med det röda skägget är mordisk och kärlekstörstande som aldrig förr.
– Kom mitt lilla plommonstop, min lilla sockerärta, lockar Henry VIII på sjungande östgötska, medan han blickar ut över sitt rike från Akademiska föreningens tak.
Lockropen är inte riktade till någon av de många fruarna. Dem har han tagit livet av – åtminstone är det vad kungen själv tror.
Nej, den kärlekskranke kung Henry VIII har istället blivit blixtförälskad i den roskindade detektiven Kitty. Hon är visserligen från ett helt annat århundrade – men spela roll. Boelspexarna tänjer gärna på gränserna.
– Det här är en kärlekshistoria med lyckligt slut, kuttrar Kitty och stryker sin kung över det rödburriga skägget som för dagen verkar hänga lite löst.
Boelspexarna är i full gång med de sista förberedelserna. Den 101 personer stora ensemblen repar, bygger och äter i AF:s stora sal. Dekor byggs, sånger repas och kostymer sys upp i ett rasande tempo. Tentor och plugg existerar inte just nu.
– Det finns ju omtentor, säger Henry VIII, som på sedvanligt spexmanér inte vill ståta med sitt namn.
Spexet har originalhandling, men några av karaktärerna har pimpats med nya personlighetsdrag. Musiken har moderniserats och de elva kvinnliga spexarnas sånginsatser spänner från opera till dansband.
– Det är lite mer musikalinspirerat, lite mer rajtan tajtan, fnissar Kitty.
Varken hon eller Henry VIII är speciellt nervösa inför premiären.
– Vi repar så himla mycket nu och stöttar varandra. Det här är mitt tredje spex med Boelspexarna och jag har inte mött den här sammanhållningen någon annanstans, säger Henry VIII och kliar sig under skägget.
Kärlekskupletten till Kitty är ett favoritnummer.
– Och att det är mycket scentid för kungen. Det är förstås bra, säger hon och bröstar upp sig med ett kungligt leende.