– Jag tycker att det var dålig stil eftersom jag trodde att det fanns någon
form av dialog mellan kommunen och de som bodde i huset och som jag förstod
det som fanns det människor som inte hade någonstans att bo och som inte
hade fått något gehör från socialförvaltningen.
Han heter Jon Bonnevier som säger det. Han står med en banderoll där det står
att Smultronstället skulle ha bevarats på. Han blev arg på kommunen idag på
förmiddagen. Nu står han på kvällen och har tillsammans med ett stort uppbåd
av demonstranter gått från Stortorget, passerat LKF:s huvudkontor och
vandrat mot polishuset för att stanna och ropa en stund.
Demonstrationen pågick i en timma med strikta uppmaningar från megafonerna.
– Vi ska vara så högljudda som vi bara kan, men vi ska inte kasta något, inte
gör sönder något och inte måla på något, sa demonstrantledaren för
avmarscheringen. Alltså, precis som vi har betett oss på Smultronstället.
Och förutom ett par väl- eller missriktade småraketer mot polishuset höll sig
tåget lugnt. Men högljutt. Framför allt när man kunde meddela att alla
gripna utom en hade släppts av polisen, vilken senare på kvällen kunde
berätta att samtliga var släppta med bibehållna misstankar. Men missnöjet
var större än jublet.
– Nu är jag bostadslös igen, säger Linus Jakobsson som under tisdagens
förmiddag fick se sina kläder begravas under en villa. Jag var hos några
vänner när jag fick höra att de stormade huset och nu vet jag inte riktigt
vart jag ska bo. Jag trodde att de skulle säga till innan, de hade utlovat
dialog och ett möte till.
Efter att tåget hade nått Bantorget, ropat och pekat mot Grand Hotell " Var
ska vi bo - där ska vi bo" och släckt sina facklor upplöstes demonstrationen.
Lika lugnt som det hade tågat.