Det finns, i vissa elskåp runt Lundagård, särskilda kapaciteter. Vanligen
vilar de stilla men en helg vart fjärde år vaknar de till liv.
Karnevalskontakterna.
I år är det Daniel Johansson, maskinteknikstudent på LTH, som kopplat in dem.
– Lunds Energi har sett till att det ska finnas extra mängd elektricitet här.
Det byggdes in för några år sen, berättar han.
Daniel Johansson är chef för elektriciteten på karnevalen. Elchef.
– Att få bygga ett så här stort system som student ...det är ovanligt, säger
han.
Nu sitter han och några andra från sektionen Området på en bänk uppe på en
liten kulle strax nedanför Arkeologicum och pustar ut. Halva strömmen
försvann, mitt under Amanda Jenssens konsert.
–Vi har inte riktigt rett ut vad det berodde på. Men vi fixade det rätt
snabbt. Och det var vårt enda större problem så här långt.
Kvadratmetrarna här i Lundagårds nordöstligaste hörn är backstage för
sektionerna Området och Ruljangsen, alltså de som sköter den ekonomiskt
viktiga försäljningen av karnevalsprylar.
Och för att jobbarna ska må bra behövs det –förutom öl, då –mat. Massor med
mat. Längst in i två sammankopplade byggfuttar ligger köket.
–Vi börjar klockan tio och håller på till midnatt. Frukost, lunch, middag.
Trehundra personer äter här varje dag, säger Therese Gertzell, sektionens
sexmästare.
Det är faktiskt lite svårt att förstå hur de får ihop det. Något restaurangkök
har de knappast att tillgå. Tre parallella standardspisar, några fällbord
och ett par stora grytor ska räcka.
Fast matlagningen är väl en ganska bra bild av läget. En bra karnevalsgryta
bygger på entusiasm och arbetsinsats, inte på kapital och erfarenhet.
Vi går över till AF och in bakom stora scenen. Det är final i en av många,
många föreställningar av Spexet. Det är varmt, svettigt och nervigt. Det
tisslas och tasslas i trappan.
Christer Fuglesang har gjort succé som inhoppare med gigantiska lösfötter. Han
gav järnet, vilket uppskattades.
–Såg du hur han ramlade? Rakt fram bara! Pladask!
I kulisserna hänger resten av ensemblen. Tjejerna –eftersom det är spex och
bara killar på scen. De klappar i händer och sjunger med i finalen. I stort
sett varje föreställning är slutsåld.
–Det här, det är bara så jävla roligt. Man lever som på moln, pustar Nils
Burman under lösskägget.
En våning upp slår sig skådespelarna, sex bibliska karikatyrer, ner kring ett
bord för att äta. Och dricka. Mest Trocadero –men viss nykterhet krävs
sannolikt för att klara sju-åtta spexföreställningar på raken. Eller så är
det för att det fortfarande bara är fredag eftermiddag.
Runt om dem pågår servicen: dräkter lagas. Några samlas för att läsa
Sydsvenskans recension. Sektionschefen Åsa Johansson verkar samlad, mitt i
kakafonin och röran.
–Det här är fantastiskt. Alla engagerar sig så hårt. Det är ett otroligt bra
gäng, säger hon.
Att vara mitt i karnevalen –att göra karnevalen –innebär faktiskt, märkligt
nog, att inte hinna uppleva särskild mycket av den. Det gäller inte minst
det självuppoffrande musikerna i Revyns orkester.
Deras plats under karnevalsdagarna är en ljudisolerad bur, högt uppe på
läktaren i Universitetshusets aula. Hade det inte varit för
luftkonditioneringen hade det varit hett, trångt och fuktigt som i en
ångbastu här uppe.
Nu är det bara trångt och fuktigt. Fast de har en diskokula i taket. Och en
rökmaskin.
Kontrasten till läget uppe karnevalens sambandscentral, i en av paradrummen på
AF-borgens sydsida, kunde knappast varit större. Här är det istället
luftigt, tyst, nykter och koncentrerat. Samt spiknyktert.
Det är väl bara mängden sladdarna som förenar. Fast här uppe går de till
kommunikationsutrustning, inte till förstärkare och mikrofoner. Och så talar
de om saker som operativ brandvaktsorganisation och stödjande funktion.
–Det är roligt att ha koll. Att vara spindeln i nätet, kommenterar Max
Engeström, samband-ledningschef.
Det var en kompis som drog in honom i karnevalen.
–Vi hade gjort lumpen ihop. Då vet man att man kan lita på varandra, säger Max
Engeström.