Vi åker med Kerstin och Carl-Axel Dahlgren i deras pickup över Revingefältet.
Vi ska till utfodringsplatsen för en grupp om 600 djur. Det är minus 8
grader. Snön ligger vit så långt man kan se. Carl Axel Dahlgren förväntar
sig att det ska börja blåsa under eftermiddagen. Vilket är precis en sådan
väderlek som det stora bråket med Djurskyddsmyndigheten 2006- 2007 handlade
om.
Djurskyddsmyndigheten ansåg att djuren behöver ligghallar som skyddar mot
väder och vind. Men paret Dahlgren ansåg, och anser fortfarande, att djuren
får tillräckligt med skydd i skogen och i sänkor. Det ingår i deras naturlig
beteende att söka skydd där.
När jag för konflikten kommer på tal undslipper det Kerstin Dahlgren ett "usch"
och hon blir allvarlig. Ilskan och besvikelsen finns där under ytan och hon
väger sina ord noga.
- Konflikten tar fortfarande kraft från oss. Det som gör att vi orkar jobba
vidare är människorna i Lunds kommun och den uppskattning vi möter, säger
Kerstin Dahlgren.
Konflikten kanske inte hade satt så djupa spår om Djurskyddsmyndigheten
uppträtt på ett annat sätt. Inledningsvis hävdade att Djurskyddsmyndigheten
att den inte behövde inspektera förhållandena på Revingehed på plats. Det
räckte att de tittade på de fotografier de hade fått av kommunens och
länsstyrelsens inspektörer för att de skulle kunna dra in Dahlgrens dispens
från ligghallskraven. Att de lokala inspektörerna i samband med
fotografierna togs hade yttrat sig väldigt positivt om Dahlgrens
djurhållning ignorerades av myndighetens tjänstemän.
Men sedan ändrade myndigheten sig och gjorde ett besök på Revingehed. Carl-
Axel Dahlgren minns det besöket mycket väl.
- Vet du vad de fotograferade? Träden! Djurens tillstånd var de helt
ointresserade av, säger Carl- Axel Dahlgren och skakar på huvudet.
Anledningen till myndighetens intresse av träden hängde samman med att man
kunde tänka sig att ge dispens från ligghallskravet om det fanns "minst
ett hektar, 200 meter djup, grovvuxen granskog per djur". Det var ett
Moment 22-liknande krav som alla inblandade insåg var omöjligt att uppfylla
med en så stor djurbesättning som 1700 djur. Fotografierna skulle utgöra
bevis för att granskogen inte var tillräckligt tät. Kerstin Dahlgren
upptäckte till sin besvikelse att en gammal studiekamrat från
veterinärutbildning fanns med bland de fotograferande tjänstemännen.
Det blev förhandlingar i länsrätten. KC Ranch hade en rad expertvittnen,
Djurskyddsmyndigheten inte ett enda. Och myndigheten förlorade. Men den gav
inte upp utan överklagade till kammarrätten. Och nu tog man till det grova
artilleriet. Djurskyddsmyndigheten hade denna gång kallat en rad
expertvittnen och paret Dahlgren samt deras experter blev starkt
ifrågasatta.
- Där stod en av min gamla lärare och ljög i rättsalen, säger Kerstin Dahlgren
sammanbitet.
- Det är bara att följa pengarna, säger Carl-Axel Dahlgren och antyder en
jävsituation när ett av expertvittnena vittnade mot sina egna forskningsrön.
Oavsett om det var lögn och jäv eller ej, så vann KC Ranch även i
kammarrätten. Men det var en pyrrhusseger. Glädjen uteblev. Striden och
sveken smärtade.
Vi är framme vid utfodringsplatsen. Här väntar en traktor med släp. Vi
klättrar upp på flaket och skumpar iväg. Under färden lämpar Martin Hansson
och Fredrik Kvist av hö och ensilage som bildar mathögar på marken. Det blir
bra bilder. Uppmärksamheten kring ligghallsfrågan har gjort Dahlgrens nästan
lika vana att valla journalister som kor. Lutad över en höbal berättar
västgöten Carl-Axel Dahlgren hur han och hustrun hamnade på Revingehed.
- Sedan det blev pansarregemente här på 1960-talet har man velat ha fältet
öppet för allmänhetet. Två rancher med frigående djur fanns här och jag
jobbade på en av den 1975/76. Vi köpte in oss i den ena 1987, tog över den
1993 och köpte den andra 2002. Och även om stridsvagnsregementet försvinner
är jag inte orolig, övningsfältet behövs och är bättre än de andra i Skåne.
Och det behövs kor för att sköta naturvården på fältet. Jag är 60 år nu och
vem som ska ta över när jag blir 65 vet jag inte. Mina barn är för unga då
så jag får nog fortsätta ett par år in på pensionen.
När utfodringen är avklarad hoppar vi in i pickupen igen. Vi är lätt frusna
efter traktorfärden men Kerstin Dahlgren har varit förutseende. Hon beordrar
sin man att köra in i bilen i flocken och parkera där. Ur en flätad korg tar
hon upp lussekatter, värmande kaffe och mjölk. Den sistnämnda är ekologisk,
fattas bara. Dahlgrens berättar att det dröjde tills 2009 innan kravet på
dispens från ligghall försvann. Nu är det tillåtet ha djur utomhus utan
ligghall under förutsättning att djuruppfödaren är med i ett
kontrollprogram.
Men det är inte slut med konflikterna för det. Kontrollprogrammet kräver en
obligatorisk avlusning av djuren men detta krav kommer på kant med KRAV:s
regler som säger att man ska använda mediciner först när djuren har symptom.
Och i somras kom regler om kalvningsboxar på betet. På KC Ranch tar man
undan kalvande djur men vill inte ha boxar på fältet eftersom de skulle vara
i vägen. Kerstin Dahlgren gjorde en power-pointpresentation och beskrev för
tjänstemännen hur det går till och upptäckte något annat.
- Det visade det sig att riskbedömningen för boxarna gjorts av en
byggnadsingenjör, visst var han duktig men han visste ju inte vad han
gjorde, säger Kerstin Dahlgren.
Alla kontroverser har fött en misstänksamhet mot och en förtroendeklyfta till
tjänstemännen och myndigheterna. För Djurskyddsmyndighetens tjänstemän har
inte försvunnit ut i intet. Många av dem har bara bytt arbetsgivare till
Jordbruksverket.
Kärnan i Dahlgrens kritik mot tjänstemannakåren är att den borde vara mera
rotad i verkligheten och verksamheten som pågår.
- Djurskyddslagen är egentligen jättebra, för djur ska behandlas väl. Det är
de som gjort föreskrifterna som vi haft problem med. De borde inte tillämpa
det jag kallar tumstocksmetoden; då man mäter takhöjden i stallet eller hur
breda gångarna är. Istället borde man utgå från hur djuren har det. Våga
göra bedömningar, säger Kerstin Dahlgren.
- Hur djuren har det beror till största delen på skötaren, inte på måtten,
fyller Carl-Axel Dahlgren i.
Men oavsett vad Dahlgrens tycker de har egentligen inget annat val än att
följa reglerna och direktiven. Bbryter de mot dem så mister de delar av
eller hela EU-stöden som är livsviktiga för ranchen. För intäkterna från
djurslakten räcker bara till de rörliga kostnaderna.
Han lägger i fyrhjulsdriften och vi kör tillbaka mot gården Vaselund. Vi kör
över en färist och kommer in i en mindre fålla. Här går en grupp djur som
väntar på slakt. De får lite mer att äta- bara gräs, inget kraftfoder eller
soya importerad från Brasilien- än de andra djuren för att de inte ska
förlora vikt inför slakten, men är förhoppningsvis ändå lyckligt ovetande om
sitt nära öde.
- Tidigare slaktade vi på hösten men då måste man frysa en del av köttet och
fruset nötkött går inte att sälja. Så nu har vi spritt ut slakten över av de
450 djuren över hela året, berättar Kerstin Dahlgren.
Mycket av hennes jobb går ut på att koordinera slakten och köttleveranserna
till kommunens kök.
- Vi kör dem till slakteriet i Sjöbo på fredagen, de styckas på tisdagen, det
malda köttet körs ut på torsdagen och på fredagen serveras köttfärssåsen,
säger Kerstin Dahlgren och tillägger att ranchen även levererar till 25
olika butiker.
Jag skådar ut över det frusna vinterlandskapet.
Handen på hjärtat finns det inget väder som är så jävligt att ni tänker att "idag
hade det varit bra med en ligghall för djuren"?
- Nej!, svarar Kerstin och Carl-Axel Dahlgren nästan i kör.