UPPÅKRA. Hundratals kilo ben har plockats upp ur veteåkern. Bland
skelettdelar från kor, getter, grisar, mårdar och sälar hittades delar från
en 1600 år gammal knähund.
- Vi trodde först att det var från en katt eftersom den var så liten, säger
arkeologen Karl-Magnus Lenntorp som leder forskarutgrävningarna i Uppåkra.
Arkeologerna spekulerar i om människorna i Uppåkra haft djurbenen som ett
vitt, vackert lager på marken utanför huset. För de bär tydliga spår av att
ha legat ovan jord, exponerade för sol och vind.
- Annars brukar ben ligga nedgrävda i avfallshål. De kanske ville visa att
"här kan vi äta så det svämmar över", säger
han.
Även människoben och guldmedaljonger har hittats bland benavfallet.
Karl-Magnus Lenntorp tror att guldet lades bland benresterna var för att
visa att det var en helig plats och människorna var så fredliga att de ens
inte stal guld från marken.
- Men att människorester låg till allmän beskådan som prydnads känns lite
makabert.
Trots de enorma benmängder som grävts fram ligger de sista och kanske allra
viktigaste grammen ännu kvar i jorden - brandoffrets skelett.
Karl-Magnus Lenntorps skugga faller över filtväven som täcker skelettet i
jorden.
- Lagret under husväggen är det mest spännande. För där är det alldeles om
är alldeles orört, säger Birgitta Piltz-Williams.
De hoppas få hjälp av polisens likhundar för att kunna spåra fler brandoffer
i närheten av huset.
Pengarna från den hemlige donatorn börjar ta slut och de tre arkeologerna
måste lämna det nedbrunna huset vid månadsskiftet.
- Det känns lite sorgligt, säger Karl-Magnus som har tillbringat nästan 500
timmar ute på åkern den här sommaren.
Han har ett annat jobb som väntar när utgrävningsplatsen åter täckts med jord.
Men för kollegan Birgitta Piltz-Wiliams är framtiden osäker.
- Så är det att vara arkeolog. Men jag tycker att det är värt det. Många
yngre omskolar sig när de upptäcker hur verkligheten ser ut.
Alla fynd hamnar på Historiska museet i Lund.
Men för att inte museets besökare ska drunkna i ben och åter ben så
transporteras benmassorna till museets källare som referensmaterial för
framtida forskare.
För om någon framtida arkeolog sätter spaden i jorden på åkerplätten kommer
de bara hitta omkullrörd jord - och en liten påse.
- Det är tradition att lämna en påse med ett årtal när man grävde där sist,
säger Karl-Magnus Lenntorp.