1. Nervös start
Tina Lillängen var en av åttiotalet ryttare som väntade på att komma iväg. Det
här var hennes tredje Hubertusjakt.
– Jag är jättenervös, men det ska bli väldigt kul. Här är många hästar och min
häst gillar att springa fort.
Eva Kåhrström från arrangerande Lundahusarerna bjöd traditionsenligt på
Jägermeister i små plastglas. Men många tackade nej.
– Det är många ryttare som är unga här. Och så är det många som har stirriga
hästar och som måste koncentrera sig helt på dem. Sedan finns det de som har
stirriga hästar och som därför tar två snapsar.
Hon har själv ridit Hubertusjakten ett par gånger.
– Hästar är ju flockdjur och tycker det är otroligt roligt att göra saker i
grupp. De blir väldigt glada och pigga här i den öppna terrängen.
Sekunderna innan startsignalen ropade en av husarerna:
– Ridning sker på egen risk!
Så satte ekipagen iväg. Till en början i trav.
2. Över eller bredvid hinder
När den långa raden ryttare närmade sig de första hindren så hade åskådarna
redan hunnit dit i sina bilar. Ekipagen ökade farten och gick över i galopp.
Hindren var relativt låga och inte så breda. De flesta hoppade elegant över.
Men det fanns gott om plats för de ryttare som valde att rida vid sidan om
hindren. Gott om plats fanns det också för de hästar som tänkte ungefär:
Varför ska jag hoppa över när jag kan springa vid sidan om?
– Det här är en skogsmullejakt. Det är snällt för att man kan rida förbi
hindren. Och så är det korvpaus i mitten, sa Eva Kåhrström.
3. Tugga knake och gräs
Röken steg upp från en militär kokvagn modell 1917. Här kokades knaken av
några husarer.
Jennie Johansson var en av alla ryttarna som satt av och fick en stunds vila.
Hon var inte helt överens med sitt halvblod Hestia.
– Hon tycker att det går lite långsamt. Jag tycker att det går lite snabbt. Så
vi får kompromissa.
– Det är väldigt speciellt att rida med så här många andra hästar. De tycker
att det är jätteroligt och de blir fulla av energi. Men har man koll på sin
häst är det inte läskigt, då är det bara roligt.
Iförd husaruniformen från 1895 stod Mikael Pääkkönen och höll två hästar. Han
började själv rida för fem år sedan.
– Jag träffade en tjej som rider och det var tråkigt att bara stå bredvid och
titta. Det var lika bra att börja själv, berättade han.
4. Fler hinder
Den långa raden av ryttare tog sig runt Krankesjön på väg till nästa samling
hinder. Följebilarna ringlade förbi på de öde grusvägarna och valde en bra
position.
Hundar rastades i all hast innan den långa raden ryttare dök upp igen, ökade
farten och strömmade över hindren.
Totalt bröt fyra ryttare innan de kom fram till finalen.
– En som föll av kunde inte rida vidare utan togs om hand. Men det var inget
brutet. Det är ett ganska normalt resultat. Det brukar vara någon som skadar
sig, men det är oftast inte allvarligt, sa Jonas Klasvik, vice ordförande i
Lundahusarerna.
5. Segertjut
Närmare tre timmar efter start gällde det att hoppa över en låg och bred häck
och sedan ta sig i mål uppe på backen. Tävlingsledaren påminde om att det
var frivilligt att vara med på finalen och sedan samlades hela startfältet
ihop innan startsignalen "Rid!" ropades. Det mullrade över slätten när
hästarna satte iväg i högsta fart, över hindret och fram mot mållinjen.
Alexandra Wahlgren gav upp ett segertjut när hon i susade över mållinjen en
meter framför tvåan Anders Herlin. Hon tyckte inte det var så konstigt att
hon vann.
– Jag är amatörjockey och jag har en galopphäst så det var inte så svårt. Han
som kom tvåa är min tränare.
Fakta/Hubertusjakt
Hubertusjakt är en hästtävling med rötterna i Storbritannien. Ryttarna rider
en bana med ett antal fasta hinder som måste passeras. Banans bredd markeras
av två ryttare. Längst fram rider en jaktledare som ryttarna inte får
passera. Den som vinner upploppet på sista sträckan vinner tävlingen. På
vissa tävlingar gäller det att få tag på en rävsvans på sista sträckan.