LUND. 26 vagnar och mångdubbelt fler karnevalister. Musik från Fågeldansen
till Nintendosången. Halva Sveriges förbrukning av teatersmink – gärna i
färgerna illgrönt, klarrött och smutsgult. Lunds gator var som vanligt mer
fulla än någon sin, när tåget tog fart någon gång strax efter ett. Då hade
redan Ulla Hallberg hunnit ta del av det mesta av förberedelserna från sin
trappa mot Adelgatan, precis där vagnarna ställt upp.
– Jag har bott i Lund sedan 1962 i det här huset. Förr gick faktiskt tåget
förbi här också. Jag gillar karnevalen. Visst är det lite liv, särskilt för
oss som bor här inne, men det hör ju till Lund. Gillar man inte det, så får
man väl resa bort den här helgen.
Många åskådare hade trängt sig samman uppe vid Gamla Biskopshuset. Staket,
bajamajor, ölbackar – allt som kunde ge lite bättre överblick togs i anspråk.
Johannes Kjellström, fem år, satt på en staketstolpe tillsammans med sin
pappa Jan Kjellström.
– Det bästa är att de som är med i tåget är så glada. Då smittar det av sig
på alla oss som tittar på.
Sonen hade redan sett några bra vagnar.
– Jag gillade vagnen med lejonen. De var utklädda! Och så har jag sett
bananer i pyjamas, förklarade Johannes Kjellström.
Strax utanför restaurang Valvet gick det ett sus genom publiken när vagnen
med en enorm sparkstötting skulle passera under övergången. Det gick direkt
att se att det inte skulle gå. Men som ett under fälldes hela
sparkstöttningens handtag – och ekipaget gick under med glans.
Spontana applåder fick också vagnen med påskriften ”Samtidigt i Uppsala”. En
ensam fjant i frack stod och tutade sorgset i en partytuta. Elakt till tusen!
Marie Granelli och hennes man Andreas Frick hade väntat i nästan en och en
halv timme när tåget äntligen började passera. Men så hade de också ideala
platser och rätt utrustning: stege, ölback och en rejäl planka. Samt en
flaska vin.
– Vilken stämning det måste vara innan de sätter igång. Att få vara med och
bygga upp allt det här och sedan se det hända. Det är nog de i tåget som har
roligast av alla idag, menade Marie Granelli.
Vad tyckte de om tåget?
– Det är mycket ordvitsar. Men det brukar det vara. Enkla, men bra skämt,
konstaterade Andreas Frick.
Riktigt alla budskap gick nog inte riktigt hem. Många karnevalsvagnar var
hela komplex av associationer, konsekvenser och actionscener. Och så några
underbara kommentarer – som ”Förbjud proffsölboxning – se så det kan gå”.
Charlotte Trotzig och hennes familj väntade ut tåget på slänten nedanför
Allhelgonakyrkan.
– Jag var själv med i karnevalen 1998. På tåget faktiskt. Jag var utklädd
till en dansk gladiator!
Vad har du för minnen av tåget?
– Det var kul, särskilt första dan. Men jag minns också att det tog rätt så
lång tid att ta sig runt. Man blev rejält trött.
Allra sist kom ett magnifikt X2000-lok med en bredsida mot Satans Järnvägar.
Bistron var också med sin paroll ”tag två kakor – betala för tre”. Då hade
en och en halvtimme hunnit gå sedan första vagnarna dragit förbi och en flod
av glada åskådare drog ned mot centrum och karnevalsområdet.
En av dem var Per Samuelson, student och redaktör för Smålands
nationstidning Dackekuriren.
– Samtidigt i Uppsala var helt överlägsen, tyckte han. Den var riktigt
begåvad!