På en obebyggd industritomt i östra Lund ligger en undanskymd och okänd samlingsplats för ungdomar. Bland de initierade kallas den för "G-bro".
Här samlas varje eftermiddag ett gäng ungdomar i åldern 13-18 år. De dricker läsk. Äter kakor och chips. Filmar varandra. Snackar. Och, framförallt, åker skateboard.
LUND. - Underlaget här är helt perfekt. Ingen knagglig asfalt, ger Olof Thalberg som förklaring till varför cementplattan på Gastelyckan har blivit så populär bland Lunds skejtare.
Man kan åka skateboard på två sätt: i ramp- eller som streetskate. På det förstnämnda sättet måste åkaren ha tillgång till en färdigbyggd ramp eller anläggning. Men när man åker streetskate (betyder ungefär åkning på gata) så är förhållandena mera jordnära. Vill åkaren ha flyouts (hopp) eller curbs (skena att kasa brädans undersida på) så använder man det material man råkar hitta och bygger, staplar, binder ihop det som man vill ha det.
Gamla lastpallar är bra att bygga på höjden med och har man tillgång till plywoodskivor eller järnbalkar så är det bara fantasin som begränsar vad som kan knåpas ihop. På G-bro finns ett dussintal flyouts, curbs och miniramper som åkarna använder.
Olyckor inträffar ibland och Mikael Marklund deklarerar stolt:
- Jag har brutit sex ben, säger han med ett leende varpå en mindre diskussion utbryter om vem som egentligen brutit flest ben i skategänget.
Han och kompisarna Per Larsson och Shwan Hawez har ett skategäng ihop: "De tre apornas armé". Tillsammans med de två andra skategängen på G-bro, "Djinghis skate" och "KNX", spelar de in skatefilmer. De filmar varandra när de åker och redigerar sedan ihop dem till drygt halvtimmeslånga filmer.
- Det är mest på kul. Vi filmar när folk gör bort sig och sånt. Vi säljer inte filmerna utan visar dem på fritidsgården, säger
Sean Wadenius.
Skejtarna på G-bro tävlar inte mot varandra.
- Det är ingen som orkar göra det. Skateboard är ingen riktig sport, utan det är bara kul, konstaterar Olof Thalberg.